Convincing Historiography

The first thing you see at Angelika Knäpper Gallery is a kid’s bike by the brand Maraton in a glass showcase. It’s still wrapped in its original protective paper, despite the fact that it appears to be almost antique. Objects concentrated by the passing of time is a recurring theme in Wickström’s artistry, but in the latest exhibition they are surprisingly few. Besides the bike there is only a showcase with plastic plates from Cambodia, apart from that Wickström is exhibiting nothing but pure painting.

The showcases are nevertheless important. They are the hub the exhibition circles around. The bike belongs to paintings of modernist architecture and the postwar dreams of a better world. The plastic plates are connected to paintings with motives from the Khmer Rouge’s Cambodia. In one of these paintings Maly Oudom Ma, a young woman, firmly stares at the viewer. When you find out that she is of the same age as the bike in the showcase, the two tracks of the exhibition meet in a historical horizon. The tracks also meet in the melancholy: the bike and Maly Oudom Ma belong to what didn’t happen, the photo that the painting depicts was taken moments before her execution.

Wickström’s combination of the more personal, western perspective and the global political works out surprisingly well. He partly owes it to the painted media’s position in-between documentary and memory. He also manages to stay away from being politically correct or private in a trivial way, instead he’s asking questions about what a new and better world could be like.

Jacob Felländer at Galerie Aronowitsch also ties geographical rooms together through a media, in this case photography. The exhibition has its starting point in a short text about continent displacements, time and space, and I feverishly search for an imprint of that in the images. Time is visible in the motion blur of the images but I have difficulties seeing how it effects the geographical theme of the exhibition.

But still I am drawn to the photographies. It’s about the technique. The double layers of motives in the images make it difficult to say whether the images are double exposed or if Felländer has used a long exposure time. It’s also about poetry, in the prismatic photographies an image of a world, increasingly overpopulated and chaotic, emerges.

Felländer as well strikes a melancholic tone. I go to Tris Vonna-Michell’s exhibition at Milliken to find a louder, more excited mode. A year ago Vonna-Michell had a performance here. Then the visitors got to listen to a surreal story about the hunt for the artist’s identity. The length of the story was up to the visitor with the help of an egg timer.

The theme is the same this year.The fact is that a part of the exhibition tells the same story, but now on tape. The remake in a different media doesn’t provide anything new but can be motivated as a background to the more strained video work in the smallest room of the gallery. Here we find the artist sitting before two lawyers whom he’s rapidly trying to convince that important parts of his work were stolen. The story quickly becomes confused to the point that Vonna-Michell himself seems to doubt the amount of truth in it. Still he’s able to influence me to believe in the story.

Maybe it’s the three previous exhibitions connections to the passing of time that makes me see how clearly Håkan Rehnberg works with that theme in his paintings. I’ve always seen them as substantive claims, as actual traces of what it means to apply paint to a base. My materialistic interpretation has interfered with how Rehnberg’s abstract fields also reflect the time that passed while creating the works.

A fascinating side of Håkan Rehnberg’s painting is that it won’t allow corrections. It’s as far from post production as possible. It doesn’t make them less of a trace, on the contrary they are much more “honest” in their report on time than any of the other exhibitions. The paintings are not nostalgic, not manipulated and definitely not strained. Through this directness they have qualities that I think Rehnberg’s sculptures lack this time. They are human.

Review by Håkan Nilsson
DN, 13/10 2007

Angelika Knäpper Gallery, Stockholm: Martin Wickström

You don’t have to be a discouraged philosopher like Schopenhauer to understand the view on life as a long string of sufferings and betrayed hopes. Most of us has had that moment in our life, when everything didn’t go as we expected, that left a thorn in our soul. One of the qualities in Maja Spasova’s project “Hemligheter” a couple of years ago, was to bring out those unsaid and unheard little stories about the moments in people’s lives when dreams suddenly shatter, expectations fail and leave a bitter sediment and aching sense of pain before the knowledge that every incomplete promise is also a lost possibility.

Martin Wickström’s artistry has for a long time been occupied by the growing disillusion that followed the deterioration and downfall of the Swedish folkhemmet, from the red cheeked optimism of the 70s to the definitive collapse of the Swedish model in the 90s. In the background there is also the undercurrent of the disillusioned view of the consumer ideals of Western society and the belief that the market carries solutions to the world’s problems. Wickström is not alone in sharing this perspective, and to be honest, these ideas alone seldom generate any memorable works of art. But this is not the case with Wickström. His approach both to cultural criticism and politics are based on a genuine love to the realities he depicts. He can see the Disneyland economy for what it is, but at the same time be amazed by the enormous range of fantastic throwaway objects and visual icons with a worldwide impact.

This creative ambivalence makes Wickström’s artistry interesting, even in a time when most people have accepted that folkhemmet has been sold out and Disneyland is nothing but the dream of a bunch of cleaver admen. However, Wickström’s art has never solely been about painting with the big brush, to depict the collapse of a society model from an artistic helicopter view. There has always been a deeply personal touch in his presentations, with roots in an honest sense of longing or personal loss. In one of his works – “Moments” from 1993-94 – he created an entire installation in memory of his deceased friend, the mountain climber Daniel Bidner, who died during an expedition on the mountain K2 in the Himalayas (where he among other things, was supposed to place one of Wickström’s small plastic chairs on the top). In its suggestion force and profound simplicity this work can only be compared to some of Christian Boltanski’s installations with similar themes.

Since some time, Martin Wickström has moved back toward his painterly roots, and let the focus on objects step back (without it entirely disappearing). As a starting point for his new exhibition at Angelika Knäpper Gallery he has actually chosen an object, a child’s bike from the late 50s, still in its protective transportation wrapping. The bike had been left at some train station, but never reached the intended receiver. The wrapping and the bleached name tag have exactly the same aura of transience or testimony of something lost as the objects in Christian Boltanski’s installations. And – like Boltanski – Wickström relates his object to a considerably darker chapter of human history; the Pol Pot regimen’s genocide on the Cambodian people (which ironically enough took place at the same time as the left wing intellectuals of the safe Swedish folkhemmet embraced the killer regimen as a protection against imperialism).

One painting depicts the young woman Maly Oudom Ma, one of all the prisoners who were killed in the notorious prison S-21 Toul Sleng. Only a handful of them survived, but today the visitors meet the photos of the victims, looking down from the old cell walls. Parallel to the paintings of Maly Oudom Ma and her sisters of misery, Wickström exhibits images of building facades from a Sweden embraced in an explanatory Lars Tunbjörk light. Behind the dark windows expectations are nourished and dreams are shattered. Maybe the Swedish model is collapsing in the Ikea couch inside the house while insanity culminates in the Killing Fields in far away Cambodia.

The connection might seem far fetched, but gets a personal intensity in the hands of Wickström because it is not outspoken and arranged in a meticulous logical order. This open and humble attitude toward both the subject and the possibilities and limitations of his own artistry is the greatest strength in Martin Wickström’s exhibition. He is careful in everything from concept to brushwork, and has created an exhibition that speaks in an ideally quiet voice about painful issues.

Anders Olofsson, October 2007
Text reproduced with the permission of

Man behöver inte vara en missmodig filosof som Schopenhauer för att ha förståelse för synen på livet som ett enda långt pärlband av lidande och svikna förhoppningar. De flesta av oss har någon punkt i livet där allt inte gått som vi förväntat oss, och som efterlämnat en tagg i vår själ. Maja Spasovas projekt ”Hemligheter” för några år sedan hade som en av sina kvaliteter att lyfta fram just dessa outsagda och ohörda små berättelser om tillfällen i människors liv när plötsligt drömmar går i kras, förhoppningar strandar och efterlämnar en bitter bottensats och en molande förnimmelse av smärta inför vetskapen om att varje oinfriat löfte också är en förlorad möjlighet.

Martin Wickströms konstnärskap har under lång tid sysselsatt sig med den växande desillusion som följt på det svenska Folkhemmets nedgång och fall, från 70-talets ännu rosiga optimism till 90-talets definitiva sammanbrott för den svenska modellen. I bakgrunden finns även en underström av desillusionerat betraktande av västerlandets konsumtionsideal och tro på att marknaden löser alla problem på bästa sätt för hela världen. Wickström är inte ensam om att dela detta perspektiv, och skall man vara bottenärlig är det ganska sällan enbart detta idékomplex resulterat i några minnesvärda konstverk. Men i Wickströms fall är det inte så. Hans förhållningssätt både till kulturkritiken och till politiken baseras på en genuin kärlek till de verkligheter han skildrar. Han kan på en och samma gång se kapitalismens Disneylandekonomi som den är, men hänföras över dess enorma utbud av fantastiska slit- och slängprodukter och visuella ikoner med världsomspännande genomslagskraft.
Denna kreativa ambivalens gör Wickströms konstnärskap intressant, även i en tid när de flesta tvingats acceptera att Folkhemmet sålts ut och Disneyland bara är ett gäng smarta marknadsförares dröm. Martin Wickströms konst har emellertid aldrig enbart sysselsatt sig med att måla de breda penseldragen, att skildra en samhällsmodells sammanbrott ur ett konstnärligt helikopterperspektiv. Det har alltid funnit ett djupt personligt anslag i hans framställning, rotat i en äkta förnimmelse av saknad eller personlig förlust. I ett av hans verk – ”Stunder” från 1993-94 – skapade han en hel installation till minne av sin förolyckade vän, bergsbestigaren Daniel Bidner, som omkom under en expedition till berget K2 i Himalaya (där han bland annat skulle placera en av Wickströms små plaststolar på toppen). I sin suggestionskraft och gripande enkelhet kan detta verk bara mäta sig med några av Christian Boltanskis installationer på likartade teman.

Nu har Wickström sedan en tid tillbaka sökt sig tillbaka till sina måleriska rötter, och låtit den objektfokuserade aspekten av konstnärskapet träda i bakgrunden (utan att fördenskull helt försvinna). Som utgångspunkt för sin nya utställning på Angelika Knäpper Gallery har han nämligen valt just ett objekt, en transportemballerad barncykel från sent 50-tal. Cykeln har lämnats in på någon järnvägsstation, men aldrig nått den tilltänkta mottagaren. Emballaget och den blekta adresslappen besitter exakt samma aura av förgänglighet eller vittnesbörd om något som gått förlorat som objekten i Christian Boltanskis installationer. Och – liksom Boltanski – relaterar Wickström sitt objekt till betydligt mörkare kapitel i den moderna historien, nämligen Pol Pot-regimens massmord på Kambodjas invånare (som ironiskt nog utfördes samtidigt som det trygga svenska Folkhemmets vänsterintellektuella hyllade mördarregimen som ett bålverk mot imperialismen).
En målning föreställer den unga kvinnan Maly Oudom Ma, en av alla de fångar som mördades i det ökända säkerhetsfängelset S-21 Toul Sleng. Endast en dryg handfull av dem överlevde, men idag möter besökare bilderna av offren som blickar ner från de gamla cellväggarna. Parallellt med målningarna av Maly Oudom Ma och hennes olyckssystrar visar Wickström bilder av husfasader från ett Sverige som svepts i ett förklarande Lars Tunbjörk-ljus. Bakom de mörka fönstren närs förhoppningar och krossas drömmar. Kanske krackelerar den svenska modellen där inne i IKEA-soffan samtidigt som vanvettet når sin kulmen på dödens fält långt borta i Kambodja. Kopplingar kan tyckas sökt, men får i Wickströms händer en säregen intensitet eftersom allt inte uttalas och läggs tillrätta i en oklanderlig logisk ordning.
Just denna öppna och ödmjuka inställning både till ämnet och till det egna konstnärskapets möjligheter och begränsningar är den främsta styrkan i Martin Wickströms utställning. Han är varsam i allt från koncept till penselföring, och har gjort en utställning som talar föredömligt lågmält om smärtsamma ting.

Anders Olofsson, oktober 2007
Texten återges med tillstånd av

What Didn’t Happen

Martin Wickström tells stories about the passing of time and the changing of the world. In the exhibition “Marathon” at Angelika Knäpper Gallery some paintings of building facades are on display. The shadows of pine trees and bushes nearby become characters in the shadow play on the sunlit walls. Is this where the artist grew up? It might be, but it doesn’t matter. Something has begun here. Something that was realized and functional but now lost its original values.

The same approach returns in a couple of paintings based on photographs from the notorious concentration camp Tuol Sleng in Phnom Penh. The pictures from the concentration camp museum depict young women right before they were tortured by the Khmer Rouge, executed and sent to the Killing Fields. A considerably more violent chain of events than when the architecture of folkhemmet was deprived of its ideological intentions, but the theme is the same; it’s about a generation that was brought up in a time of strong ideologies. It’s about the fact that the passing of time changes everything. Just as the installation “Moments” that was shown at Gallery Engström in 1994, this too talks about the premature deaths of young people, and the sense of emptiness that comes out of those tragedies.

The increasingly skillful photorealism, the collage-like composition of different images and the interest in the light-changes between inside and outside make Wickström’s art in some ways similar to the early production of Ola Billgren. One difference is that it’s never autobiographical and site specific. Another is the interest in colorful and melancholic looks back in the form of installations. Is it the case that memories become more sad if they are in the shape of colorful toys and kitchen-ware?

For example the small red girl’s bike that was never unpacked from its box but now, fifty years later, unveiled and up for display. Once someone bought that bike and imagined that someone was going to use it. Something got in the middle and now the bike is only a reminder of what never happened. The same thing with Martin Wickström’s art – it’s a reminder of what didn’t happen.

Björn Larsson, 5/10/2007
© Björn Larsson

Som inte blev av

Martin Wickström berättar historier om tidens gång och världens föränderlighet.

På utställningen Maraton på Angelika Knäpper Gallery visas några målningar av lägenhetshusfasader. Skuggorna ifrån tallar och buskar i närheten blir som karaktärer i ett skuggspel på de solbelysta ytterväggarna. Är det här platsen för konstnärens uppväxt? Kan vara så, men det spelar ingen roll. Någonting har hur som helst börjat här. Någonting som var förverkligat och funktionellt men som nu har förlorat sina ursprungliga värden.
Samma infallsvinkel återkommer i några målningar baserade på fotografier ifrån det ökända koncentrationslägret Tuol Sleng i Phnom Phen. Bilderna ifrån koncentrationslägrets museum porträtterar några unga flickor strax innan de torterades av de röda khmererna, avrättades och förpassades till The killing fields. Betydligt våldsammare händelseförlopp än när folkhemmets arkitektur berövas sina ideologiska föresatser, men grundtemat är det samma; det handlar om en generation som växte upp i en värld präglad av starka ideologier. Det handlar om tidens gång som förändrar allt. Precis som i installationen ”Stunder”, som visades på Galleri Engström 1994, handlar det också om unga människors för tidiga död, och den känsla av tomhet som kommer ur sådana tragedier.
Den alltmer drivna fotorealismen i måleriet, den collageliknande sammansättningen av olika bildcitat och intresset för ljusbrytningar mellan inomhus och utomhus gör att Wickströms konst på sätt och vis börjar likna Ola Billgrens tidiga produktion. En skillnad är att det aldrig blir självbiografiskt och platsspecifikt. En annan är intresset för kulörstarka och vemodiga tillbakablickar i form av installationer. Är det så att minnen blir sorgligare om de gestaltas med färgglada leksaker och köksredskap?       Som till exempel den lilla röda flickcykeln som aldrig packades upp ur kartongen och som nu, femtio år senare, avtäcks och ställs ut. En gång var det någon som köpte den där cykeln och tänkte sig att någon skulle använda den. Något kom emellan och nu är cykeln bara en påminnelse om det som aldrig blev av. Samma sak med Martin Wickströms konst – den är en påminnelse om det som inte blev av.

Björn Larsson, oktober 2007
© Björn Larsson