The paintings of Martin Wickström contain more than what is first visible to the naked eye. Destinies take shape behind the photographically reproduced surface, always with a political consciousness.
The water in Martin Wickström’s painting Cool Pool is perfectly shiny, and reflects the luxurious functionalist house. Everything is still, almost trembling, like a frozen moment waiting for the big splash. The scene I have before my eyes is David Hockney’s The Splash, not without a reason since references from both pop art and super realism clearly echoes in Wickström’s latest exhibition at Eskilstuna art museum.
The qualities of pop art are visible in the seemingly everyday motives; images from news papers, facades, people on a beach, stripped portraits. On the other hand Wickström is using photographs as originals, in the super realist tradition, which he perfectly reproduces in oil. You have to step real close to distinguish the skillful brushstrokes in the polished surface.
In the same spirit the smooth surface gives away more than is first obvious. The Cambodia-suite contains several portraits of Asian women. In the painting Maly Ouddom Ma you look straight into two dark, anxious eyes. The clothes resembling a uniform and the number on her chest quickly reveals that this is no family portrait, and you find out that all of these women were tortured and executed in S-21, one of the prisons of the Red Khmers.
Side by side with these women are paintings of buildings, a kind of fragmented facade portraits, where you can only catch a glimpse, for example a couple of windows partially hidden by trees and bushes. It could be anywhere, but there is something unmistakably Swedish about them; the light, the buildings, the trees. Wickström, who is pronouncedly interested in the dissolution of the Swedish folkhemmet, leaves us on the outside. The silent facade and the reflecting windows are closed to our gaze, what is going on on the inside is up to us to wonder about.
Wickström is shaping private, big, difficult, brave and tragic destinies through an everyday idiom, in a stripped and toned down manner but always with a political consciousness. The video installation with two air plane engines in the other room, echoing through the museum, remind you of that. Over and over a plane crashes down in more or less abstract landscapes, in a jumble of disaster scenarios until the flow of sound and image reaches a climax. The last thing that is etched in my mind is a map of Tjernobyl. Everything stops right after that and the image zooms out through the frightened eyes of a small rabbit.
With the same social conscience, the two young women in bikini are no pin up girls but Israeli soldiers who enjoy a bit of sun and a cigarette on their leave. The two other young women who with hollow eyes look past the camera are not just anybody, but Cuban revolutionaries, people who Wickström has met and photographed on his journeys.
Wickström’s latest works give you more depth and content than the polished – sometimes above clearly borrowed – surface offers at a first glance. You have to dig a little before the content is visible, but it’s worth it.
Katarina Wadstein Macleod
SvD, augusti 2008
Djupa skikt under väl polerad yta
Martin Wickströms målningar innehåller mer än vad ögat först uppfattar. Bakom den fotografiskt återgivna ytan gestaltas livsöden, hela tiden med en politisk medvetenhet
Vattenytan i Martin Wickströms målning Cool Pool ligger alldeles blank och som i en spegel reflekteras den lyxiga funkisvillan. Allt står stilla och nästan darrar, likt ett fruset ögonblick i väntan på det stora plasket. Plasket som dansar framför mina ögon är David Hockneys The Splash, inte utan anledning då referenser från popkonst och superrealism ljudligt ekar i Wickströms senaste utställning på Eskilstuna konstmuseum.
Popkonstens kvalitéer gör sig tydliga bland annat genom de till synes alldagliga motiven; tidningsbilder, husfasader, badande på en strand, avskalade porträtt. Å andra sidan använder sig Wickström av fotografier som förlagor, i superrealistisk tradition, som han sedan perfekt återger i olja. Man får gå riktigt nära för att kunna ana de skickliga penseldragen i den polerade ytan.
I samma anda bjuder den blanka ytan på mer än vad som först är tydligt. I Kambodjasviten finns ett flertal porträtt av asiatiska kvinnor. I målningen Maly Ouddom Ma ser vi rakt in i ett par mörka, ängsliga ögon. Hennes uniformsliknande dräkt och numret på bröstet avslöjar snabbt att det inte handlar om ett familje porträtt och det visar sig att alla dessa kvinnor blev torterade och avrättade i S-21, ett av Röda khmerernas fängelser.
Sida vid sida med dessa kvinnor finns målningar av hyreshus, ett slags fragmenterade fasadpor trätt där man bara får se en liten del skymta fram, till exempel ett par fönster till hälften dolda av träd och buskar. Det skulle kunna vara varsomhelst, men det är något omisskännligt svenskt över det hela; ljuset, husen, träd slagen. Wickström, som är uttalat intresserad av det svenska folkhemmets upplösning, låter oss stå kvar utanför. Den stumma fasaden och de reflekterande fönsterglasen släpper inte in blicken, vad som försiggår inne i hemmen kan vi bara spekulera i.
Wickström gestaltar privata, stora, svåra, modiga och tragiska livsöden genom ett vardagligt formspråk, på ett avskalat och nedtonat sätt men hela tiden med en politisk medvetenhet. Det blir man påmind om av videoinstallationen i rummet bredvid där en flygplansmotor ljudligt ekar genom museet. Gång på gång störtar ett flygplan ner i olika mer eller mindre abstrakta landskap i ett sammelsurium av katastrofscenarier tills ljud och bildflöde når klimax. Det sista som fastnar på min näthinna är en karta över Tjernobyl. Strax efter stannar allt och bilden zoomas ut genom en liten kanins mörka, skrämda ögon.
I samma samhällsmedvetenhet är de två bikiniklädda unga kvinnorna inga pinuppor utan två israeliska soldater som njuter av lite sol och en cigarett på sin permission. Två andra unga kvinnor som hålögt blickar förbi kameran är inte vilka som helst utan revolutionärer från Kuba, människor Wickström mött och fotograferat på sina resor.
Wickströms senaste verk bjuder på mer djup och innehåll än vad den välpolerade – om än något övertydligt lånade – ytan först erbjuder. Man får gräva lite innan innehållet träder fram, men det är det värt.
Utställningen visas även på Eskilstuna konstmuseum 8/11–7/12.
Katarina Wadstein Macleod
SvD, augusti 2008