Martin Wickström is known for a retro romantic manner. Bo Madestrand sees melancholy in his latest paintings and finds the same tone in the personal imagery of Lisa Jonasson.
In the fall of 1992 my very first art review was published in Expressen. The headline read “Hot in Hagalund” and it was about an exhibition at Olle Olsson-huset by the artist Martin Wickström.
I precociously pointed out that he was working with folkhemmet as a theme, “often in series that expose and speak ironically of the uniform thinking and naivety that signify parts of Swedish history in the 20th century.”
Twenty years later I see some of the work again, in Wickström’s partly retrospective exhibition at Angelika Knäpper Gallery. I can’t say wether it’s me or the art that has changed the most, but where I before saw sharp satire I now see slightly strained, perky irony.
Wickström’s older work is often based on a kitsch 50s aesthetic, where pin up girls, thermoses, gasoline logos and plastic cowboys invoke a lost idyll of folkhemmet with a scent of boy’s room. It is retro romantic flea market art equipped with quotation marks, a style that was fresh in the dawn of the 90s but today feels rather artificial.
But something happens along the way. Wickström lets his guard down in the newer works and replaces the nostalgia with melancholy, a mood that requires more courage and more maturity. There is a sunset depicted completely without irony, as well as a sepia toned portrait of a child, probably Wickström himself, who plays with a stick on a beach.
The latest paintings, a series of facades from lower Manhattan, are characterized by a meditative resignation to the passing of time. The closed facades, with windows shut, become universal metaphors for the private life, with all its sorrows and joys.
One might say that the painted expression is too clinical, but as a whole the exhibition does show how an artist can evolve though out the years and turn his weaknesses into strengths.
If Martin Wickström can look back on thirty years of career as an artist, his colleague Lisa Jonasson is still in the beginning of her artistry. But her collages of colored paper at Bonniers Konsthall already have a stylistic confidence that makes you think of Henri Matisse as well as the cosmically strange record covers Mati Klarwein designed for artists like Santana and Miles Davis. Just like Wickström, Jonasson is at home in a pop cultural landscape of vivid colors.
But mostly she is her own. In the detailed, crowded collages Jonasson creates a fascinating imagery with ornamental qualities and a highly personal symbolic world. There is a good deal of naked, but it’s more about reproduction rather than sex for the sake of pleasure – the biological experience and parenthood are recurring themes in her images.
Here as well you can sense a restrained melancholy, like in the shrewd title “I am so sad for everything that doesn’t exists sake”. But above all the images of Jonasson are characterized by an ecstatic display of color and a ritual creativity that stand in contrast to the time consuming, meticulous work that is behind them.
Bo Madestrand
Dagens Nyheter, 26/1 2012
Martin Wickström är känd för en retroromantisk estetik. Bo Madestrand ser melankoli i hans senaste målningar och hittar samma tonläge i Lisa Jonassons personliga bildvärld.
Hösten 1992 publicerades min allra första konstrecension i Expressen. Den hade rubriken ”Hett i Hagalund” och handlade om en utställning på Olle Olsson-huset av konstnären Martin Wickström.
Jag konstaterade lillgammalt att han arbetade med folkhemmet som tema, ”ofta i serier som avslöjar och ironiserar över den enkelriktning och naivitet som kännetecknar delar av 1900-talets svenska historia”.
Tjugo år senare återser jag några av verken i Wickströms delvis retrospektiva utställning på Angelika Knäpper Gallery. Om det är jag eller konsten som förändrats mest sedan dess ska jag låta vara osagt, men där jag förut såg en brännande satir ser jag nu en lite flåshurtig ironi.
Wickströms äldre produktion bygger ofta på en kitschig 50-talsestetik, där pinuppor, termosar, bensinloggor och plastcowboyer åkallar en svunnen folkhemsidyll med doft av pojkrum. Det är en retroromantisk loppiskonst försedd med citattecken, ett stilgrepp som var fräscht i 90-talets gryning men som känns aningen manierat i dag.
Men längs vägen händer det någonting. I de nyare verken sänker Wickström garden, och ersätter nostalgin med sentimentalitet, en sinnesstämning som både kräver mer mod och en större mognad. Här finns såväl en helt oironiskt gestaltad solnedgång som ett sepiatonat porträtt av ett barn, troligen Wickström själv, som leker med en pinne på en strand.
De allra senaste målningarna, en serie husfasader på nedre Manhattan, präglas av en meditativ resignation inför tidens gång. De slutna fasaderna, med fördragna fönster, blir allmängiltiga metaforer för det privata livet, med alla dess sorger och glädjeämnen.
Man kan invända att måleriet är kliniskt i uttrycket, men som helhet visar utställningen ändå hur en konstnär kan utvecklas med åren och vända sina svagheter till styrkor.
Om Martin Wickström kan se tillbaka på en 30-årig karriär som konstnär, befinner sig kollegan Lisa Jonasson ännu i lindan av sitt konstnärskap. Men hennes collage av infärgat papper på Bonniers konsthall har redan en formmässig säkerhet som för tankarna till såväl Henri Matisse som Mati Klarweins kosmiskt flummiga skivomslag åt artister som Santana och Miles Davis. Precis som Wickström rör sig Jonasson hemtamt i ett färgsprakande, popkulturellt landskap.
Men mest av allt är hon sin egen. I sina detaljerade, myllrande collage bygger Jonasson upp en fascinerande bildvärd med ornamentala kvaliteter och en djupt personlig symbolvärld. Här finns för all del en del naket, men det handlar snarare om reproduktion än sex för njutningens skull – den biologiska erfarenheten och föräldraskapet är återkommande teman i hennes bilder.
Även här kan man ana en återhållen melankoli, som i den luriga titeln ”Jag är så ledsen för allt som inte finns skull”. Men framför allt präglas Jonassons bilder av en extatisk färgprakt och rituell skaparglädje som står i stark kontrast till det tidskrävande, pilliga arbetet bakom dem.
Bo Madestrand
Dagens Nyheter, 26/1 2012