You don’t have to be a discouraged philosopher like Schopenhauer to understand the view on life as a long string of sufferings and betrayed hopes. Most of us has had that moment in our life, when everything didn’t go as we expected, that left a thorn in our soul. One of the qualities in Maja Spasova’s project “Hemligheter” a couple of years ago, was to bring out those unsaid and unheard little stories about the moments in people’s lives when dreams suddenly shatter, expectations fail and leave a bitter sediment and aching sense of pain before the knowledge that every incomplete promise is also a lost possibility.

Martin Wickström’s artistry has for a long time been occupied by the growing disillusion that followed the deterioration and downfall of the Swedish folkhemmet, from the red cheeked optimism of the 70s to the definitive collapse of the Swedish model in the 90s. In the background there is also the undercurrent of the disillusioned view of the consumer ideals of Western society and the belief that the market carries solutions to the world’s problems. Wickström is not alone in sharing this perspective, and to be honest, these ideas alone seldom generate any memorable works of art. But this is not the case with Wickström. His approach both to cultural criticism and politics are based on a genuine love to the realities he depicts. He can see the Disneyland economy for what it is, but at the same time be amazed by the enormous range of fantastic throwaway objects and visual icons with a worldwide impact.

This creative ambivalence makes Wickström’s artistry interesting, even in a time when most people have accepted that folkhemmet has been sold out and Disneyland is nothing but the dream of a bunch of cleaver admen. However, Wickström’s art has never solely been about painting with the big brush, to depict the collapse of a society model from an artistic helicopter view. There has always been a deeply personal touch in his presentations, with roots in an honest sense of longing or personal loss. In one of his works – “Moments” from 1993-94 – he created an entire installation in memory of his deceased friend, the mountain climber Daniel Bidner, who died during an expedition on the mountain K2 in the Himalayas (where he among other things, was supposed to place one of Wickström’s small plastic chairs on the top). In its suggestion force and profound simplicity this work can only be compared to some of Christian Boltanski’s installations with similar themes.

Since some time, Martin Wickström has moved back toward his painterly roots, and let the focus on objects step back (without it entirely disappearing). As a starting point for his new exhibition at Angelika Knäpper Gallery he has actually chosen an object, a child’s bike from the late 50s, still in its protective transportation wrapping. The bike had been left at some train station, but never reached the intended receiver. The wrapping and the bleached name tag have exactly the same aura of transience or testimony of something lost as the objects in Christian Boltanski’s installations. And – like Boltanski – Wickström relates his object to a considerably darker chapter of human history; the Pol Pot regimen’s genocide on the Cambodian people (which ironically enough took place at the same time as the left wing intellectuals of the safe Swedish folkhemmet embraced the killer regimen as a protection against imperialism).

One painting depicts the young woman Maly Oudom Ma, one of all the prisoners who were killed in the notorious prison S-21 Toul Sleng. Only a handful of them survived, but today the visitors meet the photos of the victims, looking down from the old cell walls. Parallel to the paintings of Maly Oudom Ma and her sisters of misery, Wickström exhibits images of building facades from a Sweden embraced in an explanatory Lars Tunbjörk light. Behind the dark windows expectations are nourished and dreams are shattered. Maybe the Swedish model is collapsing in the Ikea couch inside the house while insanity culminates in the Killing Fields in far away Cambodia.

The connection might seem far fetched, but gets a personal intensity in the hands of Wickström because it is not outspoken and arranged in a meticulous logical order. This open and humble attitude toward both the subject and the possibilities and limitations of his own artistry is the greatest strength in Martin Wickström’s exhibition. He is careful in everything from concept to brushwork, and has created an exhibition that speaks in an ideally quiet voice about painful issues.

Anders Olofsson

www.konsten.net, October 2007
Text reproduced with the permission of Konsten.net

Man behöver inte vara en missmodig filosof som Schopenhauer för att ha förståelse för synen på livet som ett enda långt pärlband av lidande och svikna förhoppningar. De flesta av oss har någon punkt i livet där allt inte gått som vi förväntat oss, och som efterlämnat en tagg i vår själ. Maja Spasovas projekt ”Hemligheter” för några år sedan hade som en av sina kvaliteter att lyfta fram just dessa outsagda och ohörda små berättelser om tillfällen i människors liv när plötsligt drömmar går i kras, förhoppningar strandar och efterlämnar en bitter bottensats och en molande förnimmelse av smärta inför vetskapen om att varje oinfriat löfte också är en förlorad möjlighet.

Martin Wickströms konstnärskap har under lång tid sysselsatt sig med den växande desillusion som följt på det svenska Folkhemmets nedgång och fall, från 70-talets ännu rosiga optimism till 90-talets definitiva sammanbrott för den svenska modellen. I bakgrunden finns även en underström av desillusionerat betraktande av västerlandets konsumtionsideal och tro på att marknaden löser alla problem på bästa sätt för hela världen. Wickström är inte ensam om att dela detta perspektiv, och skall man vara bottenärlig är det ganska sällan enbart detta idékomplex resulterat i några minnesvärda konstverk. Men i Wickströms fall är det inte så. Hans förhållningssätt både till kulturkritiken och till politiken baseras på en genuin kärlek till de verkligheter han skildrar. Han kan på en och samma gång se kapitalismens Disneylandekonomi som den är, men hänföras över dess enorma utbud av fantastiska slit- och slängprodukter och visuella ikoner med världsomspännande genomslagskraft.
Denna kreativa ambivalens gör Wickströms konstnärskap intressant, även i en tid när de flesta tvingats acceptera att Folkhemmet sålts ut och Disneyland bara är ett gäng smarta marknadsförares dröm. Martin Wickströms konst har emellertid aldrig enbart sysselsatt sig med att måla de breda penseldragen, att skildra en samhällsmodells sammanbrott ur ett konstnärligt helikopterperspektiv. Det har alltid funnit ett djupt personligt anslag i hans framställning, rotat i en äkta förnimmelse av saknad eller personlig förlust. I ett av hans verk – ”Stunder” från 1993-94 – skapade han en hel installation till minne av sin förolyckade vän, bergsbestigaren Daniel Bidner, som omkom under en expedition till berget K2 i Himalaya (där han bland annat skulle placera en av Wickströms små plaststolar på toppen). I sin suggestionskraft och gripande enkelhet kan detta verk bara mäta sig med några av Christian Boltanskis installationer på likartade teman.

Nu har Wickström sedan en tid tillbaka sökt sig tillbaka till sina måleriska rötter, och låtit den objektfokuserade aspekten av konstnärskapet träda i bakgrunden (utan att fördenskull helt försvinna). Som utgångspunkt för sin nya utställning på Angelika Knäpper Gallery har han nämligen valt just ett objekt, en transportemballerad barncykel från sent 50-tal. Cykeln har lämnats in på någon järnvägsstation, men aldrig nått den tilltänkta mottagaren. Emballaget och den blekta adresslappen besitter exakt samma aura av förgänglighet eller vittnesbörd om något som gått förlorat som objekten i Christian Boltanskis installationer. Och – liksom Boltanski – relaterar Wickström sitt objekt till betydligt mörkare kapitel i den moderna historien, nämligen Pol Pot-regimens massmord på Kambodjas invånare (som ironiskt nog utfördes samtidigt som det trygga svenska Folkhemmets vänsterintellektuella hyllade mördarregimen som ett bålverk mot imperialismen).
En målning föreställer den unga kvinnan Maly Oudom Ma, en av alla de fångar som mördades i det ökända säkerhetsfängelset S-21 Toul Sleng. Endast en dryg handfull av dem överlevde, men idag möter besökare bilderna av offren som blickar ner från de gamla cellväggarna. Parallellt med målningarna av Maly Oudom Ma och hennes olyckssystrar visar Wickström bilder av husfasader från ett Sverige som svepts i ett förklarande Lars Tunbjörk-ljus. Bakom de mörka fönstren närs förhoppningar och krossas drömmar. Kanske krackelerar den svenska modellen där inne i IKEA-soffan samtidigt som vanvettet når sin kulmen på dödens fält långt borta i Kambodja. Kopplingar kan tyckas sökt, men får i Wickströms händer en säregen intensitet eftersom allt inte uttalas och läggs tillrätta i en oklanderlig logisk ordning.
Just denna öppna och ödmjuka inställning både till ämnet och till det egna konstnärskapets möjligheter och begränsningar är den främsta styrkan i Martin Wickströms utställning. Han är varsam i allt från koncept till penselföring, och har gjort en utställning som talar föredömligt lågmält om smärtsamma ting.

Anders Olofsson

www.konsten.net, oktober 2007
Texten återges med tillstånd av Konsten.net