ELUSIVE LIGHT

Martin Wickström’s gallery exhibition spans over several decades and is solid enough to fit in an institution.  The skillful Manhattan facade portraits are glowing.

To publish your memoirs or diaries is starting to feel like a conscription. First there is the soccer star who speaks out. Then we have the misunderstood and mentally abused daughters or sons who even up with their parents.

In his midlife Martin Wickström decides to look back on his life with imagery. In a rich exhibition that spans over 36 years I land in the early 80s. It’s the golden age of sampling and remaking, a time when elevated artistic thoughts about originality had to make room for candid image quotes.

The fascination for Öyvind Fahlström is visible throughout Wickström’s 80s and 90s. Just as with the predecessor the world politics seeps into remarkable paintings and installations. With Wickström there are references to the atomic bomb and the space race, to nuclear failures and to the more recent tsunami catastrophe. It’s an honest melancholic who expresses himself.

In a couple of new paintings the face of cosmonaut Jurij Gagarin glows in the victorious manner of the 60s. The references to mass media are as conscious as ostentatious. Even though the trade mark of Wickström is to create clashes between incompatible motives it sometimes gets slightly mute. It’s as if the image bank with magazines and thousands of clippings he has gathered over the years suddenly blocks the view of further reflections.

It’s different with the skillfully painted portraits of building facades from Manhattan where the colors are glowing in the late afternoon light. Here he has freed himself of the photographic originals in a clearer way. Wickström is livened up by the elusive light reflexes on the facades but the window curtains shield off the stroller who has sensed traces of life behind the massive walls.

Wickström doesn’t share Fahlström’s persistent belief in political changes. He registers but has a difficulty interfering. The world events flicker past and the feeling of the pettiness of life is enhanced by scenes that are tied to dangerous expeditions of sudden death.

About thirty new paintings on the walls go together with a row of slender showcases that run through the gallery rooms. These cabinets hold paraphrases of older work, which gives a nostalgic setting. The exhibition is of the solid kind and actually belongs in an institution. But when no one offered to dance Wickström had to take the matter in his own hands and make himself curator.

Neither Moderna Museet, Liljevalchs or Bonniers Konsthall has had an exhibition with Martin Wickström. If his work had made its way into one of these institutions it would have been followed by a catalogue with essays and programs. By lack of resources this is rarely what happens in a private run but yet highly aiming gallery.

Modernautställningen 2010 targeted the mine fields of artistic research. On the contrary to what was then presented, Martin Wickström’s exhibition at Angelika Knäpper Gallery has strong visual qualities. If he supplemented it with a proper theoretical text he should be able to defend a thesis on his project.

Sophie Allgård

SvD, 2/2-2012

Copyright © 2013 by Sophie Allgårdh. All rights reserved. No
part of this text may be reproduced or transmitted in any form
or by any means, electronic or mechanical, including
photocopying, reposting, recording, or by any information
storage and retrieval system, without express written
permission of the author. It is however permitted to use short
quotes from the text, always citing the source.

 

Gedigen tillbakablick

GÄCKANDE LJUS Martin Wickströms galleriutställning spänner över flera decennier och är gedigen nog för att passa på institution. De skickliga husporträtten från Manhattan glöder.

Att ge ut sina memoarer eller dagböcker påminner alltmer om en värnplikt. Ena gången är det fotbollsstjärnan som tar bladet från munnen. Andra gången är det den missförstådda och mentalt misshandlade dottern eller sonen som gör upp med sina föräldrar.

Vid mitten av sin levnads bana bestämmer sig Martin Wickström för att se tillbaka på sitt liv i bild. I en rik utställning som spänner över 36 år landar jag i tidigt 80-tal. Det ärsamplandets och approprieringens guldålder, en tid då högstämda konstnärstankar om originalitet fick maka på sig för frimodiga bildcitat.

Fascinationen för Öyvind Fahlström går som en röd tråd genom Wickströms 80- och 90-tal. Precis som hos föregångaren sipprar världspolitiken in i märkvärdiga målningar och installationer. Hos Wickström finns hänvisningar till atombomben och rymdkapplöpningen, till kärnkraftshaverier och den mer näraliggande tsunamikatastrofen. Det är en uppriktig melankoliker som formulerar sig.

I ett par nya målningar strålar kosmonauten Jurij Gagarins ansikte på segervisst 60-talsmanér. Referenserna till massmedia är lika medvetna som braskande. Även om Wickströms särmärke är att skapa krockar mellan oförenliga motiv så blir det på sina håll lite stumt. Det är som om bildbanken med de tidskrifter och tusentals klipp han samlat på sig under åren plötsligt skymmer sikten för vidare reflexioner.

Annat är det i de skickligt målade porträtten av Manhattans husfasader där färgerna glöder i det sena eftermiddagsljuset. Här har han på ett tydligare sätt frigjort sig från de fotografiska förlagorna. Wickström livas upp av fasadernas gäckande ljusreflexer men gardinerna i fönstren skärmar av för flanören som anat spår av liv bakom de massiva väggarna.

Wickström delar inte Fahlströms ihärdiga tro på politisk förändring. Han registrerar men har svårt att gripa in. Världshändelserna flimrar förbi och känslan av livets futtighet förstärks av scener som anknyter till livsfarliga expeditioner med ond bråd död.

Ett trettiotal nya målningar på väggarnasamsas med en fil av smäckra montrar som löper genom gallerirummen. I dessa tittskåp parafraseras flera tidigare verk, vilket ger en nostalgisk inramning. Utställningen är av det gedigna slaget och hör egentligen mer hemma på en institution. Men när ingen bjöd upp till dans tog Wickström saken i egna händer och gjorde sig själv till kurator.

Varken Moderna museet, Liljevalchs, Bonniers konsthall eller Magasin 3 har gjort någon utställning med Martin Wickström. Om hans verk hade krånglats in på någon av dessa institutioner hade det åtföljts av en katalog med essäer och program- verksamhet. Av resursbrist görs detta sällan i ett privatägt men högt siktande galleri.

Modernautställningen 2010 riktade in sig på det minerade fältet om konstnärlig forskning. I motsats till vad som presenterades då har Martin Wickströms utställning på Angelika Knäpper Gallery starka visuella kvaliteter. Om han kompletterade med en stringent teoretisk text borde han kunna disputera på sitt projekt.

Sophie Allgård

SvD, 2/2-2012

© Texten är skyddad enligt lagen om upphovsrätt. Kopiering
eller spridning får inte ske utan författarens skriftliga
tillstånd. Korta citat ur texten är tillåtna, men alltid med
angivande av källa.