An Echo from Folkhemmet

I sometimes think of him as the younger brother I never had. Martin Wickström, who is exhibiting at Örebro Konsthall this summer, is born a few years later than me in the 50s. Even deeper down in the middle of the folkhemska. We are both children of our time, a subject which has been discussed, by me among others, but it stands out all the more clearly in this time of greedy neoliberalism. The contrast between two social systems, two world views, two realities.

Maybe that is why there is a struggle to stay away from nostalgia, to entertain yet balance the melancholy, try to makes sense of the changes, or at least make them bearable. The hour of the wolves turns most of us into sacrificial lambs in one way or another. In neoliberalism there isn’t a place for all of us. The thought of folkhemmet is just the opposite. Martin Wickström, me and all the others born in the 50s as well as the early 60s, grew up in a time of strong ideologies, clear boundaries but also devastating breakdowns. Those are the rotting fruits the neoliberalists triumphantly show off in the face of the present, fully aware of the fact that the bankruptcy of those political systems helped to the fall of the Berlin Wall, and the events in 1989.

Why such a long introduction to an art exhibition? Maybe because to me, this is about recognition, about affinity, about him being a younger brother to my mind, a child of folkhemmet. All of this is present in his art. It’s what it is all about: the collapse of systems of thought, the crimes, the beautiful visions of the good political ideas and the documentations of their failures. It burns and it hurts, and life requires that we move on. But we, who were part of this, have to find a new direction, a meaningful, maybe even hopeful one.

If you are not a child of folkhemmet, you most certainly get an entirely different first impression of “Anita och havet”. Striking paintings and a big square on the floor filled with blue objects – fantastic fragments of a life. At the time of his breakthrough, Martin Wickström was one of the young post modernists. His way of using all the left overs from consumer society, like plastic objects and technical gadgets, put together in strange sculptures and assemblages, was a way of continuing what Rauschenberg and the other late modernists started in the spirit of Duchamp. The deconstruction of painting was another element. The cut out paintings, literally broken into pieces, placed on the wall like satellite silhouettes, were a rebellion against the discourse of modernism.

In this exhibition it is like the hovering pieces inside of the mental universe where the images are created, are attracted to each other and come together as a whole again – to a certain point anyway. The large beautiful paintings that greet the visitors are in most cases properly executed on rectangular canvases, solitary or hung as diptychs. They should also appeal to a younger generation because of the highly naturalistic, and therefore easily readable, motives. You might say that they are photographs translated onto canvases.

With our background in common, I think of the paintings of Ola Billgren from the 60s and 70s, or for that matter of all the super realists who made way for painting into the world of photography and television. A highly skilled display in the supposed contradictions of the 20th century art world: the dying of painting and the rising of photography.

Whereafter the two medias have passed through the philosophical mill of post modernism and exited on the other side: photography as one of the leading medias with a new critical discourse, and painting as an exotic sanctuary in capitalisms hunt for investment objects.

But Martin Wickström’s paintings don’t leave me any peace. Large calm motives of newly renovated functional houses. Not the insensitive barracks of housing projects, but the ones built in the 40s and 50s. Barnrikehusen, the rather small but well planned apartments for the working classes. But here we view them from the outside, as if an alien dropped down here a summer night, and with wonder observes these facades. Once again I relate them to the most super realist of Ola Billgren’s paintings. They lay above both the traditionally smooth paintings with a clear gesticulation and the cold and exact imagery of photography. They are surrounded by an odd atmosphere.

The second theme that is visible in the exhibition is the constellation of two motives, or even two images put side by side as diptychs, a matter of rebuses. The tone of folkhemmet, melancholic, angry, or a will to communicate and clarify. The cacophony of incompatibilities in the information society. Anita and the sea is the code, antipodes like aunt Anita on a black and white TV and something much greater that we called the world. Lately i have read the books of both Peter Fröberg Idling and Jesper Hour about the Red Khmers. I get a heavy and anxious feeling in my gut when I look at Martin Wickström’s painting “Maly Oudum Ma”. It depicts one of the thousands of portraits from the notorious security prison S-21 Toul Seng in Phnom Penh. The picture is taken from the front, just moments before the torturers will deal with her and force her to confess that she is an enemy to the revolution. Her eye are still filled with confusion, later on pain and finally The Killing Fields.

The painting becomes an accusation as well as tribute to an interrupted life. Even this kind of horror has a place in the time when we grew up, in folkhemmet. Martin Wickström is working with painting as  a mean to still tell a story, to say something about here and now, what is, and where we are going. He really is my brother.

Stefan Nilsson

Nerikes Allehanda, June 2008

 

Ett eko från folkhemmet

Ibland tänker jag på honom som den yngre bror jag aldrig har haft. Martin Wickström som denna sommar ställer ut på Örebro Konsthall är född några år längre in på 50-talet än jag. Ännu mer mitt i det folkhemska. Vi är båda barn av vår tid, något som det visserligen tjatas om, jag har tjatat om, men som blir allt tydligare i denna tid av rovdrivande nyliberalism. Kontrasten mellan två samhällssystem, två världsbilder, två verkligheter.

Och kanske därför att det blir en kamp för att hålla undan nostalgin, underhålla men ändå balansera vemodet, försöka göra förändringen begriplig eller åtminstone uthärdlig. I vargarnas tid blir de flesta av oss offerlamm på ett eller annat sätt. Nyliberalismen ät till för de få inte för de många. I folkhemmet var tanken precis tvärt om. Martin Wickström, jag och alla andra femtiotalare och för all del en del födda fram till mitten av 60-talet, växt upp i en tid av starka ideologier, tydliga avgränsningar men även förödande tankehaverier. Det är de ruttnade frukterna nyliberalerna triumferande håller upp för samtiden, fullt medvetna om att de politiska tankesystemens bankrutt utan ekonomiskt ”underarbete”, påskyndade de tankebrott som kan skrivas till Berlinmurens fall och året 1989.

Varför denna långa inledning till en konstutställning? Kanske för att det för min del handlar om ett igenkännande, om valfrändskaper, om att han är min tankens lillebror, ett folkhemsbarn. Allt det där syns i hans konst. Den handlar om det: tankesystemens sammanbrott, förbrytelserna, de goda politiska idéernas vackraste planschverk och missväxtens dokumentationer. Det svider och gör ont, och livet fordrar att vi går vidare. Men vi som var med måste hitta en ny riktning som känns meningsfull, kanske till och med hoppfull.

För den som inte är folkhemsbarn är det första intrycket av utställningen ”Anita och havet” säkerligen något helt annat. Stora effektfulla målningar och en stor golvkvadrat fylld av en massa blåa prylar – fantastiska fragment av ett liv. Martin Wickström var när han slog igenom som konstnär en av de unga postmodernisterna. Hans sätt att använda sig av konsumtionssamhällets alla överskottsprylar, plastföremål och teknikglada tingestar, i märkliga skulpturer och assemblage, var ett sätt att fortsätta det bland andra Rauschenberg och senmodernisterna påbörjat i Duchamps anda. Dekonstruktionen av måleriet var också ett inslag. De utskurna, bokstavligt sönderdelade målningarna som satellitiska siluetter på galleriväggarna var ett uppror mot den modernistiska diskursen.

I utställningen på Konsthallen är det som om de omkringsvävande delarna i det tankens universum där hans bilder uppstår, attraheras av varandra och flutit samman till helheter igen – eller nästan i alla fall. Det som möter besökaren är stora vackra målningar, i de flesta fall ordentligt utförda på rektangulära dukar, solitära eller parade i diptyker. De borde dessutom tilltala yngre generationer eftersom de alla består av starkt naturalistiskt avbilade och därmed lätt avläsbara motiv, ja det är fotografier översatta till målarduken.

Men vår gemensamma bakgrund, folkhemsbröderna, tänker jag på Ola Billgrens 60- och 70-tals måleri, eller för den delen alla de superrealister som då tänjde det måleriska mediet in i fotografin och tv-ålderns världar. En ekvilibristisk uppvisning av de två förmenta motsatser i 1900-talets konstvärld: det döende måleriet och det starkt uppgående fotografin.

Därefter har båda medierna passerat just postmodernismens tankekvarn och kommit ut på andra sidan: fotografin som ett av de ledande medierna med en ny kritisk diskurs, måleriet som ett exotiskt reservat iden kapitalistiska världens jakt på investeringsobjekt.

Men Martin Wickström målningar lämnar mig ingen ro. Stora stillsamma motiv av nyrenoverade folkhemshus. Inte miljonprogrammets okänsliga kaserner, utan de som byggdes på 40- och 50-talen. Barnrikehusen, de visserligen tämligen små men välplanerade lägenheterna för arbetarklassen. Fast här ser vi dem utifrån, lite som om en alien dumpit ned här och en sensommarkväll med långa skuggor, förundrat betraktar dessa fasader. Jag tänker återigen att detta är som Ola Billgrens mest superrealistiska målningar. De lägger sig lite ovanför både traditionellt pastost måleri med tydlig gestik och den fotgrafiska bildens exakta och kallare registreringar. En märklig stämning vilar i dem.

I den andra synliga tematiska serien på utställningen är konstellationen av två motiv eller rent av två bilder intill varandra i diptyker, en fråga om tankerebusar. Här finns den folkhemska klangbottnen, ett vemod, en ilska, en vilja att kommunicera och klargöra. Informationssamhällets kakofoni av oförenligheter. Anita och havet är koden, motpoler som televinkens tant Anita i en svartvit tv och något annat större som vi kallade världen. Jag har under senare tid läst både Peter Fröberg Idlings och Jesper Hours böcker om de röda khmererna. Något tungt och ångestladdat rör sig i magen när jag ser Martin Wickströms målning ”Maly Oudum Ma”. Det är en målning av ett av tiotusen fotografiska porträtt från det beryktade säkerhetsfängelse S-21 Toul Seng i Phnom Penh. Bilden är tagen frontalt och det är strax innan torterarna skall ta hand om henne och tvinga henne att erkänna ett hon är en klassfiende till den kampucheanska revolutionen. I hennes ögon fortfarande förvirringen, senare smärtan och på slutet på The Killing Fields.

Målningen blir både ett anklagande dokument och en hyllning till ett avbrutet liv. Också detta hemska är en berättelse som ryms inom den tid då vi växte upp i folkhemmet. Martin Wickström lirkar med det måleriska mediets möjligheter att fortfarande berätta, att säga oss något här och nu, det som är, och vart vi är på väg. Han är verkligen min bror.

Stefan Nilsson

Nerikes Allehanda, juni 2008