The “vacation” from art that was advertised in 2009 by Martin Wickström has come to an end. He is back with an exhibition at Angelika Knäpper Gallery where paintings, models, ready mades, even the fat electric cables on the floor, sway to a silent yet present music. As often in Wickström’s art, there is a literal surface free from phony abashment; a meaning, a designation, that is what it is. The exhibition is called “Not Dark Yet”. The inspiration is obviously the song by the same name from Bob Dylan’s album “Time Out of Mind” (1997), a melancholy not to say hopeless lyric about aging, falling shadows, a soul gone numb, scars that never healed, lost humanity, deception, emptiness and the devastating silence when not even a mumbled prayer can be heard.

Wickström has wandered around in the world of New York and painted photorealistic facades. Here enters a slight break between the significant and the denoted. Dylan’s art is borrowed once again, but possibly disguised and reserved for the dylanologists. “Elizabeth Street” from the song “Where Are You Tonight” (1978)? “St James Hotel” a pass to Blind Willie McTell (1983)? “Bleecker Street” after the artery that ran through Dylan’s Greenwich Village? Or Wickström simply wants to wake up the impulse of wanting to understand to later put an angle on the trail of thoughts. In seven series of paintings with varied motives, verses from “Not Dark Yet” reflect a confusingly visual undergrowth where both content and form are allowed to flow toward the cinematic and the dreamy in a way that the strictly held details of the facades are not.

The paintings on the walls have a direct dialogue with nine glass showcases in a row in three of the four gallery rooms. The showcases hold a synthesizing retrospective of models, reductions and representatives of objects that take us from the beginning of Wickström’s career, then through the peculiar world that the artist has managed to create up until his vacation. The last showcase contains his father’s camera and the note with thirty-six (a number that has given name to the piece) camera settings, written by the father. As with many things in the showcases, this object speaks to one of the works on the wall. In one painting (part of “I’ve Been Here All Day”) Wickström himself as a three year old is depicted from a photography taken by the father with his camera.

But the playfulness and intertextuality is held back. It’s not only a fleeting as well as present darkness that creates dissonance, but also an escape that constantly evens out into new and unanticipated levels. Like the predecessors Öyvind Fahlström and Dick Bengtsson, Wickström represents a deeply semiotic art which self consciously takes on the sign. The winding corridors of the psyche for the sign to wander just seem a lot longer and more complicated with Wickström. The idea about semiotics not only being a science of signs is reflected in his work; it could also be a way to picture how our unconscious works. Multiple images on top of each other create metaphors and a relationship to an object that is only expressed when it shifted to another becomes metonymies. This is poetry of the mind, a fictional order which when disrupted reveals and exposes the constructed and artificial relationship between our signs and what they mean. Wickström plays  with both the connections and with the process that is about to disrupt the order to expose it. In that way he is able to avoid an overly simple post modern metonymical feedback and overly aestheticizing cinematic metaphors in the expression of kitsch and pop that belongs to our time. The complicated has a purpose.

Wickström’s tickling reprimands of associations sway back and forth to the tones of Dylan. It’s suggestive, but sometimes the affect disappears in an art that leans toward the cerebral. Maybe it’s the form of the exhibition as well where the showcases, sometimes put in order in a way that makes you think of dioramas, become overly static and archaic. Undeniably the electric cable, that ties some of the together, is there on the floor gleaming, black and fat. The room is also held together thanks to the many gloomy facades on the walls.

It is the pieces that dare to abrade that finally creates affect, energy and presence. The facade of the apartment building in Finspång cries out in frenzied anxiety over the fact that Bob Dylan never will write a verse about Södra Storängsvägen. All of the objects gain their value and meaning through their relation to other objects. Finspång and “the Village” tell a story about a crucial difference where it constantly has to exist something greater, something better. Wickström has been to New York. Maybe Finspång and the lost folkhem is what is now unattainable. At the same time there is a liberating twinkle in Wickström’s eye as he presents the facade from Finspång next to those from New York. In communication and art all this is possible. Sometimes the complex question of representation is reduced to every man’s magic.

Another noticeable piece is the painting “August 3, 1970” that has no connotations to Dylan, or anything else whatsoever. The painting is parted into two fields. In one you can see a shallow brook, some pebbles and grass. In the other there is a photographically painted detail of a woman who leads a small boy ahead of a man with a name tag. Neither the woman’s nor the man’s face is visible in the image and the boy’s head is angled toward the grass they walk over, so the face is hidden. There is a feeling of Jan Stenmark in the scene; light but at the same time as if a sorrow has taken root in the landscape. The combination with the brook is also abrupt and gives an immediate dissonance. Wickström has not created a classical diptych where the motives reflect each other, instead he has accomplished one of the violent split screens of television.

The parted piece speaks louder and louder after a while. Finally it’s like it’s owning the entire exhibition with its being and everything else is just preparatory work. Wickström captures the language and the duality of the subject; not to dissect it but to transform it to artistic affect. He also shows how the most intimate and quiet can become universal and illustrate how patterns of thought work practically. An idiom from a cultural industry can be reused and directed toward new immaterial reflections rather than an excess of objects or the conventions of cinema. When Dylan wrote that it wasn’t dark yet the nightfall came to a halt and became a state. There will always be enough light. Time enough for vacation and work; to create things and to create disruptions that become thoughts.

Axel Anderson

Konsten.net, 26/1-2012
Text reproduced with the permission of Konsten.net

Martin Wickström på Angelika Knäpper Galleri

Den ”semester” från konsten som Martin Wickströms annonserade 2009 är över nu. Han är tillbaka med en utställning på Angelika Knäppers galleri där målningar, modeller, ready-mades, till och med de tjocka elkablarna på golvet, gungar till en lika tyst som närvarande musik. Som ofta i Wickströms konst finns det en bokstavlig yta befriad från falsk blygsel; en signifiant, ett betecknande, som är vad det är. Utställning heter ”Not Dark Yet”. Inspirationen är uppenbart sången med samma namn från Bob Dylans skiva ”Time Out of Mind” från 1997, en vemodig för att inte säga hopplös text om åldrandet, skuggorna som faller, en själ som stelnat, ärr som aldrig läkte, förlorad mänsklighet, förljugenhet, tomhet och den förkrossade tystnaden när inte ens en mumlande bön hörs.

Wickström har vandrat runt i New Yorks värld och målat fotorealistiska fasader. Här inträder ett halvt brott mellan det betecknande och det betecknade. Dylans konst får låna sig igen, men möjligen förklädd och förbehållet dylanologer. ”Elizabeth Street” från sången ”Where Are You Tonight” (1978)? ”St. James Hotel” en passning till Blind Willie McTell (1983)? ”Bleecker Street” efter den pulsåder som löpte genom Dylans Greenwich Village? Eller så vill Wickström helt enkelt väcka impulsen av att vilja förstå för att sedan vinkla tankebanan. I sju serier av målningar med spridda motiv återspeglas strofer från ”Not Dark Yet” en förvillande visuell undervegetation där både innehåll och form tillåts att sväva ut mot det filmiska och drömska på ett sätt som de strikt hållna fasaddetaljerna vägrar.

Målningarna på väggarna står i direkt dialog med nio glasmontrar på rad i tre av galleriets fyra rum. I montrarna återfinns en syntetiserade retrospektiv i modeller, förminskningar och representanter för ting som tar oss från början av Wickströms karriär, för att sedan leta sig fram genom en den säregna värld som konstnären lyckats skapa fram till sin semester. Den sista montern innehåller faderns kamera och den lapp med trettiosex (ett nummer som gett namn åt verket) kamerainställningar, som fadern skrivit ner. Liksom mycket i montrarna talar även detta objekt till ett av verken på väggarna. I en målning (del av ”I’ve Been Here All Day”) återfinns Wickström själv som treåring från ett avmålat fotografi taget av fadern med hans kamera.

Lekfullheten och intertextualiteten möter dock patrull. Det är inte bara en lika flyktig som närvarande svärta som skapar dissonans, utan också en flykt som hela tiden planar ut i nya och oförväntade nivåer. Likt föregångarna Öyvind Fahlström och Dick Bengtsson står Wickström för en djupt semiotiskt konst som självmedvetet tar sig an tecknet. De psykets vindlande gångar som tecknet ska vandra verkar bara så mycket längre och snårigare hos Wickström. I Wickströms alster speglas idén om att semiotiken inte endast är en teckenlära, men att den också ger oss en bild av hur vårt omedvetna fungerar. Flera bilder lagda på varandra skapar metaforer och ett förhållande till ett objekt som endast kommer till uttryck när det förskjutet till ett annat blir till metonymier. Detta är sinnets poetik, en diktordning som när den avbryts blottlägger och avslöjar det konstruerade och konstgjorda förhållandet mellan våra tecken och vad de betyder. Wickström både spelar med sammankopplingarna och med den process som ska bryta ordningen för att avslöja den. På så sätt lyckas han undvika en allt för enkel postmodern metonymisk rungång och en allt för estetiserande filmisk metaforik i det uttryck av kitsch och pop som tillhör vår tid. Snårigheten har ett syfte.

Wickströms kittlande avhyvling av associationer böljar fram och tillbaka till takterna av Dylan. Det är tankeväckande, men ibland försvinner också affekten i en konst som lutar åt det cerebrala. Kanske är det också utställningens form där glasmontrarna, ibland inredda på ett sätt som leder tankarna till dioraman, blir allt för statiska och museala. Visserligen ligger elkabeln, som sammanknyter vissa av dem där på golvet glimmande, svart och fet. Rummet hålls i schack också tack vare de många buttra fasaderna på väggarna.

Det är verken som vågar skava i Wickströms värld som till slut skapar affekt, energi och närvaro. Fasaden från hyreshuset i Finspång skriker ut sin vanvettiga ångest över att Bob Dylan aldrig kommer att författa en strof om Södra Storängsvägen. Alla objekt får sitt värde och sin betydelse genom deras relation med andra objekt. Finspång och ”the Village” berättar också en historia om helt livsviktig skillnad där det hela tiden måste finnas något större, något bättre. Nu har Wickström varit i New York. Kanske är det Finspång och ett försvunnet folkhem som är det ouppnåeliga nu. Samtidigt finns det en befriande glimt i Wickströms öga när han presenterar fasaden från Finspång vid sidan av de från New York. I språket och konsten är allt detta möjligt. Ibland reduceras den komplexa frågan runt representation till en var mans magi.

Ett annat verk som står ut är målningen ”August 3, 1970” som äger varken konnotationer till Dylan eller något annat som det verkar. Målningen delas i två fält. På den ena syns en grund bäck, lite stenar och gräs. På andra sidan finns en avmålad fotografisk detalj av en kvinna som leder en lite pojke framför en man med namnbricka. Varken kvinnan eller mannens ansikte finns med i bild och pojkens huvud är i en vinkel mot gräset de går över så att anletet skyms. Det vilar något Jan Stenmarkskt över scenen; lätt samtidigt som en sorg har slagit rot i landskapet. Kombinationen med bäcken är också abrupt och väcker en omedelbar dissonans. Wickström har inte gjort en diptyk i klassisk mening där motiven speglar varandra, utan istället åstadkommit en av televisionens våldsamma ”split-screens”.

Det delade verket börjar efter en stund vilja säga mer och mer. Till slut är det som om det äger hela utställningen i sitt väsen och att allt det andra är som förarbeten. Wickström fångar språket och subjektets kluvenhet; inte för att dissekera det utan för att förvandla det till konstnärlig affekt. Han visar också hur också det allra mest intima och lågmälda kan bli universellt och åskådliggöra hur tankemönster fungerar i praktiken. Ett formspråk från en kulturell industri kan återanvändas och styras mot nya immateriella funderingar snarare en excess av ting eller filmens konventioner. När Dylan skrev att det inte var mörkt än stannande skymningen och blev till ett tillstånd. Det kommer alltid att vara ljust nog. Gott om tid för semester och arbete; för att skapa ting och skapa avbrott som blir tankar.

Axel Anderson

Konsten.net, 26/1-2012
Texten återges med tillstånd av Konsten.net