Not Dark Yet. The title of Martin Wickström’s exhibition is referring to the nightfall. The nightfall, when  day turns to night and light turns to darkness, but also when childhood turns into old age. It’s nightfall in the city and nightfall in life. The exhibition consists of, to a large extent, a site specific sculpture, a glass showcase that coils through the rooms and along with a series of paintings forms the work Thirty Six, 2012. Inside the showcase the thirty six years of Martin Wickström’s artistry is represented, with parts of artwork, images, models and sculptures. There are plastic toys, bright colors, nuclear power, cars, ducks and mountains. There are lights, sounds and spins. The long sculpture is parted into nine, and every part is tied together with a series of small scale paintings hanging on the wall behind it. Together with the objects in the showcase, the paintings form short stories, stories about Wickström, his life and artistry, his memories and childhood dreams.

The works has a shimmer of nostalgia and melancholy. Childishly rebellious images of guns, beautiful women, cars and machines alongside romantic images of oceans and forests. Images of Wickström as a child hang alongside paintings of Soviet cosmonauts and fighter planes. Inside the showcase a rubber duck is next to an old camera and a can of Campbell’s tomato soup. It’s as if Wickström created a memorial for himself, his memories, his art and dreams, a moment of contemplation and thought.

The exhibition also holds a couple of larger paintings of facades. They are buildings that Wickström has collected on his walks in the New York nightfall, Bleecker Street, Elizabeth Street, St James Hotel. The images are calm, silent, set in a strangely beautiful twilight. The windows are dark and empty, but they reflect the sky and the trees, the world outside. The facades become a border, a border between inside and outside, now and then, what has been and what is coming, but also a border between the viewer and the art.

There is a loneliness in Wickström’s art, a sadness, a longing to go back and a longing to go away. It’s as if the life he dreamt of as a child, the dream about women, guns, cars and machines, didn’t turn out as he thought it would. As if the metal lost its shine, the paint has come off and the dreams faded away. What is left is only memories, objects and endless walks in the nightfall of New York.

Sonja Nettelbladt

Tidningen Kulturen, February 2012

Skymning

Not Dark Yet. Det är inte mörkt än. Namnet på Martin Wickströms utställning refererar till skymningen. Skymningen, då dagen blir natt och ljuset blir mörker, men också skymningen då barndomen blir ålderdom. Det är skymning i staden och skymning i livet. Utställningen består till största del av en rumsspecifik skulptur, en glasmonter som ringlar sig genom rummen och som tillsammans med en mängd målningar bildar verket Trettiosex, 2012. I montern finns Wickströms trettiosex år långa konstnärskap representerat, med delar av konstverk, bilder, modeller och skulpturer. Det är plastiga leksaker, starka färger, kärnkraft, bilar, ankor och bergskedjor. Det lyser, låter och snurrar. Den långa skulpturen är indelad i nio delar, och varje del hänger ihop med en samling småskaliga målningar som hänger på väggen bakom. Tillsammans med sakerna i montern bildar målningarna små berättelser, berättelser om Wickström, hans liv och konstnärskap, hans minnen och barndomsdrömmar.

Det vilar ett nostalgiskt och melankoliskt skimmer över verket. Barnsligt upproriska bilder av vapen, vackra kvinnor, bilar och maskiner samsas med naturromantiska bilder på hav och skogar. Bilder på Wickström som barn hänger bredvid målningar av sovjetiska kosmonauter och stridsplan. I montern ligger en plastanka bredvid en gammal kamera och en burk med Campbells tomatsoppa. Det är som att Wickström skapat en minneslund åt sig själv, sina minnen, sin konst och sina drömmar, en stunds kontemplation och eftertanke.

Med på utställningen finns även ett antal större målningar av husfasader. Det är hus som Wickström samlat under sina promenader i New York i skymningen, Bleecker Street, Elizabeth Street, St James Hotel. Det är stilla bilder, tysta, i ett sällsamt vackert skymningsljus. Fönstren är tomma och mörka, men de reflekterar himlen och träden, världen utanför. Husfasaderna blir som en gräns, en gräns mellan innanför och utanför, nu och då, det som varit och det som kommer, men även en gräns mellan betraktaren och konsten.

Det finns en ensamhet i Wickströms konst, en sorgsenhet, en längtan tillbaka och en längtan bort. Det är som om det liv han drömt om som barn, drömmen om kvinnor, bilar, vapen och maskiner, inte blev som han tänkt sig. Som att metallen har tappat sin lyster, färgerna har flagnat och drömmarna falnat. Kvar finns bara minnen, ting och ändlösa promenader i New York i skymningen

Sonja Nettelbladt

Tidningen Kulturen, februari 2012