Screwed montages 

Nothing is stable in Martin Wickström’s imagery, motifs from different contexts are mixed together without obvious connections. Perhaps they are best described as montages, since the paintings have various objects screwed onto their surfaces. At Galleri Engström you can view figure sawed silhouettes mounted on the paintings, forcing themselves into the motifs. In a different series the silhouettes appear to be sawed out of large paintings that later have been discarded.

Wickström’s imagery often consists of the everyday and the universal. In the paintings we find landscapes and architectural environments, in the silhouettes we discern cityscapes, birds, cameras and a child soldier. The different contexts drastically change the meaning of the motifs: a white silhouette of a boy soldier, mounted on a painting of Anita Ekberg is obviously something different than the same silhouette cut out of a giant flower pattern.

This is not only a play with visual signifiers. Wickström has chosen with great care, and for those who look closely there are many “traces” that that work like connections. One trace is cinema, with distinct references to actors and film cameras, as well as subtle connections to specific movies.

The references also extend to the visual language of both modernism and industrialism, as well as to Wickström’s own practice.

But I still believe that those who look for a real “meaning” miss out on something significant. Wickström’s attention fully includes issues of composition and scale. It is this attention to the visual that ties the exhibition together and it is also the visual aspect that decides the outcome of the montages. That becomes clear in a small model where an airplane flies “through” several layers of kaleidoscopic mounted images. Suggestive patterns form which sometimes makes it impossible to make out what the image depicts. But it’s not always that important. Wickström shows us that the meaning of an image not always lies in what it represents. That makes the works visually strong but at the same time difficult to grasp.

Håkan Nilsson

DN, August 2004

Skruvade montage

Inget är stabilt i Martin Wickströms bildvärld, bilder från olika motivvärldar blandas utan uppenbara kopplingar. Kanske beskrivs de bäst som montage, eftersom målningarna har olika objekt fastskruvade mitt på motivet.

På Galleri Engström kan man se figursågade silhuetter som monterats på målningarna och liksom tvingar sig in i motivet. I en annan svit ser silhuetterna närmast ut att vara sågade ur stora målningar som sedan kasserats.

Wickströms motivvärld består ofta av det vardagliga och allmängiltiga. I målningarna finner vi landskap och arkitektoniska miljöer, i silhuetterna skönjer vi exempelvis stadsprofiler, fåglar, kameror och en barnsoldat. De olika sammanhangen förändrar drastiskt motivets betydelse: en vit silhuett av en pojksoldat, monterad på en målning av Anita Ekberg är förstås något helt annat än när samma silhuett är utskuren ur ett enormt blomstermotiv.
Det här är inte bara en lek med visuella tecken. Wickström har valt med största omsorg och för den som tittar länge finns gott om ”spår” som fungerar
sammanbindande. Ett spår är filmen, med tydliga referenser till skådespelare och filmkameror, liksom subtila kopplingar till enstaka filmer.
Referenserna sträcker sig också till modernismens och industrialismens formspråk, liksom till Wickströms eget konstnärskap.
Ändå så tror jag att den som bara letar efter verklig ”mening” missar något väsentligt. Wickströms omsorg innefattar också i högsta grad frågor som komposition och skala. Det är denna omsorg för det visuella som binder samman utställningen och det är också det visuella som bestämmer hur montagen skall se ut. Det blir tydligt i en liten modell där ett flygplan flyger ”genom” flera lager av kalejdoskopiskt monterade bilder. Här bildas suggestiva mönster som ibland gör det omöjligt att se vad bilden föreställer. Men det är inte heller alltid så viktigt. Wickström visar att det inte alltid är vad bilden föreställer som är dess mening. Det gör verken på en gång visuellt starka och svårgripbara.

Håkan Nilsson

DN, August 2004