What Didn’t Happen | Martin Wickstrom

Martin Wickström tells stories about the passing of time and the changing of the world. In the exhibition “Marathon” at Angelika Knäpper Gallery some paintings of building facades are on display. The shadows of pine trees and bushes nearby become characters in the shadow play on the sunlit walls. Is this where the artist grew up? It might be, but it doesn’t matter. Something has begun here. Something that was realized and functional but now lost its original values.

The same approach returns in a couple of paintings based on photographs from the notorious concentration camp Tuol Sleng in Phnom Penh. The pictures from the concentration camp museum depict young women right before they were tortured by the Khmer Rouge, executed and sent to the Killing Fields. A considerably more violent chain of events than when the architecture of folkhemmet was deprived of its ideological intentions, but the theme is the same; it’s about a generation that was brought up in a time of strong ideologies. It’s about the fact that the passing of time changes everything. Just as the installation “Moments” that was shown at Gallery Engström in 1994, this too talks about the premature deaths of young people, and the sense of emptiness that comes out of those tragedies.

The increasingly skillful photorealism, the collage-like composition of different images and the interest in the light-changes between inside and outside make Wickström’s art in some ways similar to the early production of Ola Billgren. One difference is that it’s never autobiographical and site specific. Another is the interest in colorful and melancholic looks back in the form of installations. Is it the case that memories become more sad if they are in the shape of colorful toys and kitchen-ware?

For example the small red girl’s bike that was never unpacked from its box but now, fifty years later, unveiled and up for display. Once someone bought that bike and imagined that someone was going to use it. Something got in the middle and now the bike is only a reminder of what never happened. The same thing with Martin Wickström’s art – it’s a reminder of what didn’t happen.

Björn Larsson

www.omkonst.com, 5/10/2007
© Björn Larsson
http://www.omkonst.com/07-wickstrom-martin.shtml

Som inte blev av

Martin Wickström berättar historier om tidens gång och världens föränderlighet.

På utställningen Maraton på Angelika Knäpper Gallery visas några målningar av lägenhetshusfasader. Skuggorna ifrån tallar och buskar i närheten blir som karaktärer i ett skuggspel på de solbelysta ytterväggarna. Är det här platsen för konstnärens uppväxt? Kan vara så, men det spelar ingen roll. Någonting har hur som helst börjat här. Någonting som var förverkligat och funktionellt men som nu har förlorat sina ursprungliga värden.
Samma infallsvinkel återkommer i några målningar baserade på fotografier ifrån det ökända koncentrationslägret Tuol Sleng i Phnom Phen. Bilderna ifrån koncentrationslägrets museum porträtterar några unga flickor strax innan de torterades av de röda khmererna, avrättades och förpassades till The killing fields. Betydligt våldsammare händelseförlopp än när folkhemmets arkitektur berövas sina ideologiska föresatser, men grundtemat är det samma; det handlar om en generation som växte upp i en värld präglad av starka ideologier. Det handlar om tidens gång som förändrar allt. Precis som i installationen ”Stunder”, som visades på Galleri Engström 1994, handlar det också om unga människors för tidiga död, och den känsla av tomhet som kommer ur sådana tragedier.
Den alltmer drivna fotorealismen i måleriet, den collageliknande sammansättningen av olika bildcitat och intresset för ljusbrytningar mellan inomhus och utomhus gör att Wickströms konst på sätt och vis börjar likna Ola Billgrens tidiga produktion. En skillnad är att det aldrig blir självbiografiskt och platsspecifikt. En annan är intresset för kulörstarka och vemodiga tillbakablickar i form av installationer. Är det så att minnen blir sorgligare om de gestaltas med färgglada leksaker och köksredskap? Som till exempel den lilla röda flickcykeln som aldrig packades upp ur kartongen och som nu, femtio år senare, avtäcks och ställs ut. En gång var det någon som köpte den där cykeln och tänkte sig att någon skulle använda den. Något kom emellan och nu är cykeln bara en påminnelse om det som aldrig blev av. Samma sak med Martin Wickströms konst – den är en påminnelse om det som inte blev av.

Björn Larsson