Morning in Tombstone

Morning in Tombstone is the fourth exhibition in a series that began in January 2012 with Not Dark Yet (Angelika Knäpper Gallery). It was followed by Sunset Diaries (Gallerie Leger, Malmö, May 2012) and Moonlight Drive (Galleri Aveny, Göteborg, October 2012).

When I studied at the Royal Academy we got a chance to visit the marine fortification system that is situated under Skeppsholmen. Long out of use, but in the 80’s still partly intact. Among the clutter in the culverts I found two OK signs painted on wood. I brought them back with me and used them in different contexts over a period of time. They came to represent a dissolving Folkhem, as well as an homage and reference to both Dick Bengtsson and Öyvind Fahlström.

In my exhibition Not Dark Yet I showed a retrospective sculpture that referenced the work I’ve made since the 70’s, and the OK sign was a natural part of it. Once I’d brought it back out I had a hard time letting it go again. When I one Sunday in September went to the flea market at Hötorget and found a worn out tin toy boat by the name of Corral I understood I was on to something important.

In a house by Plaza de la Merced in Malaga, on October 25 1881, María Picasso y López and José Ruiz y Blasco had a son. He was named Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso, we know him as Pablo.

Early in the morning the day after, in the town Tombstone in Arizona close to the Mexican border, a legendary fire fight took place. The Earp brothers appointed to sheriffs met, together with the alcoholic and tbc infected dentist Doc Holiday, the McLaury brothers, the Clanton Brothers and Billy Claiborne. The first shots were fired on Freemont Street and the rest on the empty lot next to the stable OK-Corall. Everything happened quickly, after 30 seconds Frank and Tom McLaury as well as Billy Clanton lay dead in the gravel. Supposedly a rather cold blooded and hardly glamorous execution. The events have inspired a series of classic Western movies. One of the earliest, and probably the most famous, is My Darling Clementine, directed by John Ford, starring Henry Fonda as Wyatt Earp.

On that day, 50 years later, October 26 1931, the woman who was to become my mother was born at Södersjukhuset in Stockholm.

The weather was alright in Stockholm July 31 1954. The woman who was to become my mother and the man who was to become my father had an early dinner at restaurant Brända Tomten, fillet of beef and french fries, their recurrent favorite. After dinner they went to the movie theatre Röda Kvarn at Biblioteksgatan and watched the French movie The Devil in the Flesh directed by Claude Autant-Lara. While finishing their dinner overlooking Stureplan, thinking about wether they had time for coffee before the movie, the two Italian mountain climbers Achille Compagnonis and Lino Lacedellis reached the summit of mountain K2, the second highest mountain in the world. Something no one ever accomplished before. It would be 23 years before the mountain was climbed again.

39 years later the Swedish mountain climber Daniel Bidner reached the same summit, where he placed my sculpture The Chair. The morning after, July 31 1993, he watched the sun rise over Karakorum on his way down from the mountain.

Wyatt Earp lived to be an old man, unlike most of his colleagues. Toward the end of his life he was a consultant in the production of Western movies in Hollywood. He died at the age of 81 in Los Angeles, January 13 1929, the same year as the man who was to become my father was born in Stockholm. The woman who came to be my mother is now 81 years, the mist thickens, but the memory of the dinner and the movie in 1954 remains crystal clear.

Saturday July 31 2010 I visited Britt Tunbjörk in Borås, I took a photo in her bathroom.

Everything counts…

Martin Wickström, February 2013



A seductively cheerful surface

It’s easy to fall for Martin Wickström’s art. His paintings have the cool seductive tone of pop art. A beautiful, slightly kitsch surface, mixing sunsets with Hollywood movies Elizabeth Taylor style. Seemingly as easy to consume as the retro trends of interior decorating magazines and television shows, picking the goodies from a beckoning 50s and 60s. His readymade compositions and paintings have a nostalgic scent of campings, cocktail parties and western movies, accompanied by mountain landscapes and picturesque New York facades.

But in fact there is nothing light or innocent about Wickström’s practice. Maybe that becomes clearer than ever as he now returns to Galerie Leger, showing among other things a retrospective installation. In the piece “36” he recreates the key works, in miniature, from his 36 year career since his debut in 1976. This installation is a strong achievement, the highlight of the exhibition.

From a visual aspect there is something pleasant about the small scale models, bringing together the aesthetics of a boy’s room and the love of mechanical toys with the icons of popular culture.

But when you begin to decode the separate pieces of the installation, darker parts of history emerges, both the collective and personal. There are references to Los Alamos, the location where the Americans developed the first nuclear bomb. But also the quiet incantatory work of grief, dedicated to Wickström’s friend who plummeted to his death during a mountain climbing. At the same time there is a sense of criticism in the enthusiasm over the materials and glamour, pointed towards their cheerful surface and the consumerism they represent.

Despite being close to too refined, this dual grip of his practice is what gives the exhibition it’s edge.

Carolina Söderholm

Sydsvenskan 11/5 2012

A Solid Look Back


Martin Wickström’s gallery exhibition spans over several decades and is solid enough to fit in an institution.  The skillful Manhattan facade portraits are glowing.

To publish your memoirs or diaries is starting to feel like a conscription. First there is the soccer star who speaks out. Then we have the misunderstood and mentally abused daughters or sons who even up with their parents.

In his midlife Martin Wickström decides to look back on his life with imagery. In a rich exhibition that spans over 36 years I land in the early 80s. It’s the golden age of sampling and remaking, a time when elevated artistic thoughts about originality had to make room for candid image quotes.

The fascination for Öyvind Fahlström is visible throughout Wickström’s 80s and 90s. Just as with the predecessor the world politics seeps into remarkable paintings and installations. With Wickström there are references to the atomic bomb and the space race, to nuclear failures and to the more recent tsunami catastrophe. It’s an honest melancholic who expresses himself.

In a couple of new paintings the face of cosmonaut Jurij Gagarin glows in the victorious manner of the 60s. The references to mass media are as conscious as ostentatious. Even though the trade mark of Wickström is to create clashes between incompatible motives it sometimes gets slightly mute. It’s as if the image bank with magazines and thousands of clippings he has gathered over the years suddenly blocks the view of further reflections.

It’s different with the skillfully painted portraits of building facades from Manhattan where the colors are glowing in the late afternoon light. Here he has freed himself of the photographic originals in a clearer way. Wickström is livened up by the elusive light reflexes on the facades but the window curtains shield off the stroller who has sensed traces of life behind the massive walls.

Wickström doesn’t share Fahlström’s persistent belief in political changes. He registers but has a difficulty interfering. The world events flicker past and the feeling of the pettiness of life is enhanced by scenes that are tied to dangerous expeditions of sudden death.

About thirty new paintings on the walls go together with a row of slender showcases that run through the gallery rooms. These cabinets hold paraphrases of older work, which gives a nostalgic setting. The exhibition is of the solid kind and actually belongs in an institution. But when no one offered to dance Wickström had to take the matter in his own hands and make himself curator.

Neither Moderna Museet, Liljevalchs or Bonniers Konsthall has had an exhibition with Martin Wickström. If his work had made its way into one of these institutions it would have been followed by a catalogue with essays and programs. By lack of resources this is rarely what happens in a private run but yet highly aiming gallery.

Modernautställningen 2010 targeted the mine fields of artistic research. On the contrary to what was then presented, Martin Wickström’s exhibition at Angelika Knäpper Gallery has strong visual qualities. If he supplemented it with a proper theoretical text he should be able to defend a thesis on his project.

Sophie Allgård

SvD, 2/2-2012

Copyright © 2013 by Sophie Allgårdh. All rights reserved. No
part of this text may be reproduced or transmitted in any form
or by any means, electronic or mechanical, including
photocopying, reposting, recording, or by any information
storage and retrieval system, without express written
permission of the author. It is however permitted to use short
quotes from the text, always citing the source.


Gedigen tillbakablick

GÄCKANDE LJUS Martin Wickströms galleriutställning spänner över flera decennier och är gedigen nog för att passa på institution. De skickliga husporträtten från Manhattan glöder.

Att ge ut sina memoarer eller dagböcker påminner alltmer om en värnplikt. Ena gången är det fotbollsstjärnan som tar bladet från munnen. Andra gången är det den missförstådda och mentalt misshandlade dottern eller sonen som gör upp med sina föräldrar.

Vid mitten av sin levnads bana bestämmer sig Martin Wickström för att se tillbaka på sitt liv i bild. I en rik utställning som spänner över 36 år landar jag i tidigt 80-tal. Det ärsamplandets och approprieringens guldålder, en tid då högstämda konstnärstankar om originalitet fick maka på sig för frimodiga bildcitat.

Fascinationen för Öyvind Fahlström går som en röd tråd genom Wickströms 80- och 90-tal. Precis som hos föregångaren sipprar världspolitiken in i märkvärdiga målningar och installationer. Hos Wickström finns hänvisningar till atombomben och rymdkapplöpningen, till kärnkraftshaverier och den mer näraliggande tsunamikatastrofen. Det är en uppriktig melankoliker som formulerar sig.

I ett par nya målningar strålar kosmonauten Jurij Gagarins ansikte på segervisst 60-talsmanér. Referenserna till massmedia är lika medvetna som braskande. Även om Wickströms särmärke är att skapa krockar mellan oförenliga motiv så blir det på sina håll lite stumt. Det är som om bildbanken med de tidskrifter och tusentals klipp han samlat på sig under åren plötsligt skymmer sikten för vidare reflexioner.

Annat är det i de skickligt målade porträtten av Manhattans husfasader där färgerna glöder i det sena eftermiddagsljuset. Här har han på ett tydligare sätt frigjort sig från de fotografiska förlagorna. Wickström livas upp av fasadernas gäckande ljusreflexer men gardinerna i fönstren skärmar av för flanören som anat spår av liv bakom de massiva väggarna.

Wickström delar inte Fahlströms ihärdiga tro på politisk förändring. Han registrerar men har svårt att gripa in. Världshändelserna flimrar förbi och känslan av livets futtighet förstärks av scener som anknyter till livsfarliga expeditioner med ond bråd död.

Ett trettiotal nya målningar på väggarnasamsas med en fil av smäckra montrar som löper genom gallerirummen. I dessa tittskåp parafraseras flera tidigare verk, vilket ger en nostalgisk inramning. Utställningen är av det gedigna slaget och hör egentligen mer hemma på en institution. Men när ingen bjöd upp till dans tog Wickström saken i egna händer och gjorde sig själv till kurator.

Varken Moderna museet, Liljevalchs, Bonniers konsthall eller Magasin 3 har gjort någon utställning med Martin Wickström. Om hans verk hade krånglats in på någon av dessa institutioner hade det åtföljts av en katalog med essäer och program- verksamhet. Av resursbrist görs detta sällan i ett privatägt men högt siktande galleri.

Modernautställningen 2010 riktade in sig på det minerade fältet om konstnärlig forskning. I motsats till vad som presenterades då har Martin Wickströms utställning på Angelika Knäpper Gallery starka visuella kvaliteter. Om han kompletterade med en stringent teoretisk text borde han kunna disputera på sitt projekt.

Sophie Allgård

SvD, 2/2-2012

© Texten är skyddad enligt lagen om upphovsrätt. Kopiering
eller spridning får inte ske utan författarens skriftliga
tillstånd. Korta citat ur texten är tillåtna, men alltid med
angivande av källa.


Not Dark Yet. The title of Martin Wickström’s exhibition is referring to the nightfall. The nightfall, when  day turns to night and light turns to darkness, but also when childhood turns into old age. It’s nightfall in the city and nightfall in life. The exhibition consists of, to a large extent, a site specific sculpture, a glass showcase that coils through the rooms and along with a series of paintings forms the work Thirty Six, 2012. Inside the showcase the thirty six years of Martin Wickström’s artistry is represented, with parts of artwork, images, models and sculptures. There are plastic toys, bright colors, nuclear power, cars, ducks and mountains. There are lights, sounds and spins. The long sculpture is parted into nine, and every part is tied together with a series of small scale paintings hanging on the wall behind it. Together with the objects in the showcase, the paintings form short stories, stories about Wickström, his life and artistry, his memories and childhood dreams.

The works has a shimmer of nostalgia and melancholy. Childishly rebellious images of guns, beautiful women, cars and machines alongside romantic images of oceans and forests. Images of Wickström as a child hang alongside paintings of Soviet cosmonauts and fighter planes. Inside the showcase a rubber duck is next to an old camera and a can of Campbell’s tomato soup. It’s as if Wickström created a memorial for himself, his memories, his art and dreams, a moment of contemplation and thought.

The exhibition also holds a couple of larger paintings of facades. They are buildings that Wickström has collected on his walks in the New York nightfall, Bleecker Street, Elizabeth Street, St James Hotel. The images are calm, silent, set in a strangely beautiful twilight. The windows are dark and empty, but they reflect the sky and the trees, the world outside. The facades become a border, a border between inside and outside, now and then, what has been and what is coming, but also a border between the viewer and the art.

There is a loneliness in Wickström’s art, a sadness, a longing to go back and a longing to go away. It’s as if the life he dreamt of as a child, the dream about women, guns, cars and machines, didn’t turn out as he thought it would. As if the metal lost its shine, the paint has come off and the dreams faded away. What is left is only memories, objects and endless walks in the nightfall of New York.

Sonja Nettelbladt

Tidningen Kulturen, February 2012



Not Dark Yet. Det är inte mörkt än. Namnet på Martin Wickströms utställning refererar till skymningen. Skymningen, då dagen blir natt och ljuset blir mörker, men också skymningen då barndomen blir ålderdom. Det är skymning i staden och skymning i livet. Utställningen består till största del av en rumsspecifik skulptur, en glasmonter som ringlar sig genom rummen och som tillsammans med en mängd målningar bildar verket Trettiosex, 2012. I montern finns Wickströms trettiosex år långa konstnärskap representerat, med delar av konstverk, bilder, modeller och skulpturer. Det är plastiga leksaker, starka färger, kärnkraft, bilar, ankor och bergskedjor. Det lyser, låter och snurrar. Den långa skulpturen är indelad i nio delar, och varje del hänger ihop med en samling småskaliga målningar som hänger på väggen bakom. Tillsammans med sakerna i montern bildar målningarna små berättelser, berättelser om Wickström, hans liv och konstnärskap, hans minnen och barndomsdrömmar.

Det vilar ett nostalgiskt och melankoliskt skimmer över verket. Barnsligt upproriska bilder av vapen, vackra kvinnor, bilar och maskiner samsas med naturromantiska bilder på hav och skogar. Bilder på Wickström som barn hänger bredvid målningar av sovjetiska kosmonauter och stridsplan. I montern ligger en plastanka bredvid en gammal kamera och en burk med Campbells tomatsoppa. Det är som att Wickström skapat en minneslund åt sig själv, sina minnen, sin konst och sina drömmar, en stunds kontemplation och eftertanke.

Med på utställningen finns även ett antal större målningar av husfasader. Det är hus som Wickström samlat under sina promenader i New York i skymningen, Bleecker Street, Elizabeth Street, St James Hotel. Det är stilla bilder, tysta, i ett sällsamt vackert skymningsljus. Fönstren är tomma och mörka, men de reflekterar himlen och träden, världen utanför. Husfasaderna blir som en gräns, en gräns mellan innanför och utanför, nu och då, det som varit och det som kommer, men även en gräns mellan betraktaren och konsten.

Det finns en ensamhet i Wickströms konst, en sorgsenhet, en längtan tillbaka och en längtan bort. Det är som om det liv han drömt om som barn, drömmen om kvinnor, bilar, vapen och maskiner, inte blev som han tänkt sig. Som att metallen har tappat sin lyster, färgerna har flagnat och drömmarna falnat. Kvar finns bara minnen, ting och ändlösa promenader i New York i skymningen

Sonja Nettelbladt

Tidningen Kulturen, februari 2012

Martin Wickström at Angelika Knäpper Gallery and Lisa Jonasson at Bonniers Konsthall

Martin Wickström is known for a retro romantic manner. Bo Madestrand sees melancholy in his latest paintings and finds the same tone in the personal imagery of Lisa Jonasson.

In the fall of 1992 my very first art review was published in Expressen. The headline read “Hot in Hagalund” and it was about an exhibition at Olle Olsson-huset by the artist Martin Wickström.

I precociously pointed out that he was working with folkhemmet as a theme, “often in series that expose and speak ironically of the uniform thinking and naivety that signify parts of Swedish history in the 20th century.”

Twenty years later I see some of the work again, in Wickström’s partly retrospective exhibition at Angelika Knäpper Gallery. I can’t say wether it’s me or the art that has changed the most, but where I before saw sharp satire I now see slightly strained, perky irony.

Wickström’s older work is often based on a kitsch 50s aesthetic, where pin up girls, thermoses, gasoline logos and plastic cowboys invoke a lost idyll of folkhemmet with a scent of boy’s room. It is retro romantic flea market art equipped with quotation marks, a style that was fresh in the dawn of the 90s but today feels rather artificial.

But something happens along the way. Wickström lets his guard down in the newer works and replaces the nostalgia with melancholy, a mood that requires more courage and more maturity. There is a sunset depicted completely without irony, as well as a sepia toned portrait of a child, probably Wickström himself, who plays with a stick on a beach.

The latest paintings, a series of facades from lower Manhattan, are characterized by a meditative resignation to the passing of time. The closed facades, with windows shut, become universal metaphors for the private life, with all its sorrows and joys.

One might say that the painted expression is too clinical, but as a whole the exhibition does show how an artist can evolve though out the years and turn his weaknesses into strengths.

If Martin Wickström can look back on thirty years of career as an artist, his colleague Lisa Jonasson is still in the beginning of her artistry. But her collages of colored paper at Bonniers Konsthall already have a stylistic confidence that makes you think of Henri Matisse as well as the cosmically strange record covers Mati Klarwein designed for artists like Santana and Miles Davis. Just like Wickström, Jonasson is at home in a pop cultural landscape of vivid colors.

But mostly she is her own. In the detailed, crowded collages Jonasson creates a fascinating imagery with ornamental qualities and a highly personal symbolic world. There is a good deal of naked, but it’s more about reproduction rather than sex for the sake of pleasure – the biological experience and parenthood are recurring themes in her images.

Here as well you can sense a restrained melancholy, like in the shrewd title “I am so sad for everything that doesn’t exists sake”. But above all the images of Jonasson are characterized by an ecstatic display of color and a ritual creativity that stand in contrast to the time consuming, meticulous work that is behind them.

Bo Madestrand

Dagens Nyheter, 26/1 2012


Martin Wickström är känd för en retroroman­tisk estetik. Bo Madestrand ser melankoli i hans senaste målningar och hittar samma tonläge i Lisa Jonassons personliga bildvärld.

Hösten 1992 publicerades min allra första konstrecension i Expressen. Den hade rubriken ”Hett i Hagalund” och handlade om en utställning på Olle Olsson-huset av konstnären Martin Wickström.

Jag konstaterade lillgammalt att han arbetade med folkhemmet som tema, ”ofta i serier som avslöjar och ironiserar över den enkelriktning och naivitet som kännetecknar delar av 1900-talets svenska historia”.

Tjugo år senare återser jag några av verken i Wickströms delvis retrospektiva utställning på Angelika Knäpper Gallery. Om det är jag eller konsten som förändrats mest sedan dess ska jag låta vara osagt, men där jag förut såg en brännande satir ser jag nu en lite flåshurtig ironi.

Wickströms äldre produktion bygger ofta på en kitschig 50-tals­estetik, där pinuppor, termosar, bensinloggor och plastcowboyer åkallar en svunnen folkhemsidyll med doft av pojkrum. Det är en retroromantisk loppiskonst försedd med citattecken, ett stilgrepp som var fräscht i 90-talets gryning men som känns aningen manierat i dag.

Men längs vägen händer det någonting. I de nyare verken sänker Wickström garden, och ersätter nostalgin med sentimentalitet, en sinnesstämning som både kräver mer mod och en större mognad. Här finns såväl en helt oironiskt gestaltad solnedgång som ett sepiatonat porträtt av ett barn, troligen Wickström själv, som leker med en pinne på en strand.

De allra senaste målningarna, en serie husfasader på nedre Manhattan, präglas av en meditativ resignation inför tidens gång. De slutna fasaderna, med fördragna fönster, blir allmängiltiga metaforer för det privata livet, med alla dess sorger och glädjeämnen.

Man kan invända att måleriet är kliniskt i uttrycket, men som helhet visar utställningen ändå hur en konstnär kan utvecklas med åren och vända sina svagheter till styrkor.

Om Martin Wickström kan se tillbaka på en 30-årig karriär som konstnär, befinner sig kollegan Lisa Jonasson ännu i lindan av sitt konstnärskap. Men hennes collage av infärgat papper på Bonniers konsthall har redan en formmässig säkerhet som för tankarna till såväl Henri Matisse som Mati Klarweins kosmiskt flummiga skivomslag åt artister som Santana och Miles Davis. Precis som Wickström rör sig Jonasson hemtamt i ett färgsprakande, popkulturellt landskap.

Men mest av allt är hon sin egen. I sina detaljerade, myllrande collage bygger Jonasson upp en fascinerande bildvärd med ornamentala kvaliteter och en djupt personlig symbolvärld. Här finns för all del en del naket, men det handlar snarare om reproduktion än sex för njutningens skull – den biologiska erfarenheten och föräldraskapet är återkommande teman i hennes bilder.

Även här kan man ana en återhållen melankoli, som i den luriga titeln ”Jag är så ledsen för allt som inte finns skull”. Men framför allt präglas Jonassons bilder av en extatisk färgprakt och rituell skaparglädje som står i stark kontrast till det tidskrävande, pilliga arbetet bakom dem.

Bo Madestrand

Dagens Nyheter, 26/1 2012


Martin Wickström at Angelika Knäpper Gallery

The “vacation” from art that was advertised in 2009 by Martin Wickström has come to an end. He is back with an exhibition at Angelika Knäpper Gallery where paintings, models, ready mades, even the fat electric cables on the floor, sway to a silent yet present music. As often in Wickström’s art, there is a literal surface free from phony abashment; a meaning, a designation, that is what it is. The exhibition is called “Not Dark Yet”. The inspiration is obviously the song by the same name from Bob Dylan’s album “Time Out of Mind” (1997), a melancholy not to say hopeless lyric about aging, falling shadows, a soul gone numb, scars that never healed, lost humanity, deception, emptiness and the devastating silence when not even a mumbled prayer can be heard.

Wickström has wandered around in the world of New York and painted photorealistic facades. Here enters a slight break between the significant and the denoted. Dylan’s art is borrowed once again, but possibly disguised and reserved for the dylanologists. “Elizabeth Street” from the song “Where Are You Tonight” (1978)? “St James Hotel” a pass to Blind Willie McTell (1983)? “Bleecker Street” after the artery that ran through Dylan’s Greenwich Village? Or Wickström simply wants to wake up the impulse of wanting to understand to later put an angle on the trail of thoughts. In seven series of paintings with varied motives, verses from “Not Dark Yet” reflect a confusingly visual undergrowth where both content and form are allowed to flow toward the cinematic and the dreamy in a way that the strictly held details of the facades are not.

The paintings on the walls have a direct dialogue with nine glass showcases in a row in three of the four gallery rooms. The showcases hold a synthesizing retrospective of models, reductions and representatives of objects that take us from the beginning of Wickström’s career, then through the peculiar world that the artist has managed to create up until his vacation. The last showcase contains his father’s camera and the note with thirty-six (a number that has given name to the piece) camera settings, written by the father. As with many things in the showcases, this object speaks to one of the works on the wall. In one painting (part of “I’ve Been Here All Day”) Wickström himself as a three year old is depicted from a photography taken by the father with his camera.

But the playfulness and intertextuality is held back. It’s not only a fleeting as well as present darkness that creates dissonance, but also an escape that constantly evens out into new and unanticipated levels. Like the predecessors Öyvind Fahlström and Dick Bengtsson, Wickström represents a deeply semiotic art which self consciously takes on the sign. The winding corridors of the psyche for the sign to wander just seem a lot longer and more complicated with Wickström. The idea about semiotics not only being a science of signs is reflected in his work; it could also be a way to picture how our unconscious works. Multiple images on top of each other create metaphors and a relationship to an object that is only expressed when it shifted to another becomes metonymies. This is poetry of the mind, a fictional order which when disrupted reveals and exposes the constructed and artificial relationship between our signs and what they mean. Wickström plays  with both the connections and with the process that is about to disrupt the order to expose it. In that way he is able to avoid an overly simple post modern metonymical feedback and overly aestheticizing cinematic metaphors in the expression of kitsch and pop that belongs to our time. The complicated has a purpose.

Wickström’s tickling reprimands of associations sway back and forth to the tones of Dylan. It’s suggestive, but sometimes the affect disappears in an art that leans toward the cerebral. Maybe it’s the form of the exhibition as well where the showcases, sometimes put in order in a way that makes you think of dioramas, become overly static and archaic. Undeniably the electric cable, that ties some of the together, is there on the floor gleaming, black and fat. The room is also held together thanks to the many gloomy facades on the walls.

It is the pieces that dare to abrade that finally creates affect, energy and presence. The facade of the apartment building in Finspång cries out in frenzied anxiety over the fact that Bob Dylan never will write a verse about Södra Storängsvägen. All of the objects gain their value and meaning through their relation to other objects. Finspång and “the Village” tell a story about a crucial difference where it constantly has to exist something greater, something better. Wickström has been to New York. Maybe Finspång and the lost folkhem is what is now unattainable. At the same time there is a liberating twinkle in Wickström’s eye as he presents the facade from Finspång next to those from New York. In communication and art all this is possible. Sometimes the complex question of representation is reduced to every man’s magic.

Another noticeable piece is the painting “August 3, 1970” that has no connotations to Dylan, or anything else whatsoever. The painting is parted into two fields. In one you can see a shallow brook, some pebbles and grass. In the other there is a photographically painted detail of a woman who leads a small boy ahead of a man with a name tag. Neither the woman’s nor the man’s face is visible in the image and the boy’s head is angled toward the grass they walk over, so the face is hidden. There is a feeling of Jan Stenmark in the scene; light but at the same time as if a sorrow has taken root in the landscape. The combination with the brook is also abrupt and gives an immediate dissonance. Wickström has not created a classical diptych where the motives reflect each other, instead he has accomplished one of the violent split screens of television.

The parted piece speaks louder and louder after a while. Finally it’s like it’s owning the entire exhibition with its being and everything else is just preparatory work. Wickström captures the language and the duality of the subject; not to dissect it but to transform it to artistic affect. He also shows how the most intimate and quiet can become universal and illustrate how patterns of thought work practically. An idiom from a cultural industry can be reused and directed toward new immaterial reflections rather than an excess of objects or the conventions of cinema. When Dylan wrote that it wasn’t dark yet the nightfall came to a halt and became a state. There will always be enough light. Time enough for vacation and work; to create things and to create disruptions that become thoughts.

Axel Anderson, 26/1-2012
Text reproduced with the permission of


Martin Wickström på Angelika Knäpper Galleri

Den ”semester” från konsten som Martin Wickströms annonserade 2009 är över nu. Han är tillbaka med en utställning på Angelika Knäppers galleri där målningar, modeller, ready-mades, till och med de tjocka elkablarna på golvet, gungar till en lika tyst som närvarande musik. Som ofta i Wickströms konst finns det en bokstavlig yta befriad från falsk blygsel; en signifiant, ett betecknande, som är vad det är. Utställning heter ”Not Dark Yet”. Inspirationen är uppenbart sången med samma namn från Bob Dylans skiva ”Time Out of Mind” från 1997, en vemodig för att inte säga hopplös text om åldrandet, skuggorna som faller, en själ som stelnat, ärr som aldrig läkte, förlorad mänsklighet, förljugenhet, tomhet och den förkrossade tystnaden när inte ens en mumlande bön hörs.

Wickström har vandrat runt i New Yorks värld och målat fotorealistiska fasader. Här inträder ett halvt brott mellan det betecknande och det betecknade. Dylans konst får låna sig igen, men möjligen förklädd och förbehållet dylanologer. ”Elizabeth Street” från sången ”Where Are You Tonight” (1978)? ”St. James Hotel” en passning till Blind Willie McTell (1983)? ”Bleecker Street” efter den pulsåder som löpte genom Dylans Greenwich Village? Eller så vill Wickström helt enkelt väcka impulsen av att vilja förstå för att sedan vinkla tankebanan. I sju serier av målningar med spridda motiv återspeglas strofer från ”Not Dark Yet” en förvillande visuell undervegetation där både innehåll och form tillåts att sväva ut mot det filmiska och drömska på ett sätt som de strikt hållna fasaddetaljerna vägrar.

Målningarna på väggarna står i direkt dialog med nio glasmontrar på rad i tre av galleriets fyra rum. I montrarna återfinns en syntetiserade retrospektiv i modeller, förminskningar och representanter för ting som tar oss från början av Wickströms karriär, för att sedan leta sig fram genom en den säregna värld som konstnären lyckats skapa fram till sin semester. Den sista montern innehåller faderns kamera och den lapp med trettiosex (ett nummer som gett namn åt verket) kamerainställningar, som fadern skrivit ner. Liksom mycket i montrarna talar även detta objekt till ett av verken på väggarna. I en målning (del av ”I’ve Been Here All Day”) återfinns Wickström själv som treåring från ett avmålat fotografi taget av fadern med hans kamera.

Lekfullheten och intertextualiteten möter dock patrull. Det är inte bara en lika flyktig som närvarande svärta som skapar dissonans, utan också en flykt som hela tiden planar ut i nya och oförväntade nivåer. Likt föregångarna Öyvind Fahlström och Dick Bengtsson står Wickström för en djupt semiotiskt konst som självmedvetet tar sig an tecknet. De psykets vindlande gångar som tecknet ska vandra verkar bara så mycket längre och snårigare hos Wickström. I Wickströms alster speglas idén om att semiotiken inte endast är en teckenlära, men att den också ger oss en bild av hur vårt omedvetna fungerar. Flera bilder lagda på varandra skapar metaforer och ett förhållande till ett objekt som endast kommer till uttryck när det förskjutet till ett annat blir till metonymier. Detta är sinnets poetik, en diktordning som när den avbryts blottlägger och avslöjar det konstruerade och konstgjorda förhållandet mellan våra tecken och vad de betyder. Wickström både spelar med sammankopplingarna och med den process som ska bryta ordningen för att avslöja den. På så sätt lyckas han undvika en allt för enkel postmodern metonymisk rungång och en allt för estetiserande filmisk metaforik i det uttryck av kitsch och pop som tillhör vår tid. Snårigheten har ett syfte.

Wickströms kittlande avhyvling av associationer böljar fram och tillbaka till takterna av Dylan. Det är tankeväckande, men ibland försvinner också affekten i en konst som lutar åt det cerebrala. Kanske är det också utställningens form där glasmontrarna, ibland inredda på ett sätt som leder tankarna till dioraman, blir allt för statiska och museala. Visserligen ligger elkabeln, som sammanknyter vissa av dem där på golvet glimmande, svart och fet. Rummet hålls i schack också tack vare de många buttra fasaderna på väggarna.

Det är verken som vågar skava i Wickströms värld som till slut skapar affekt, energi och närvaro. Fasaden från hyreshuset i Finspång skriker ut sin vanvettiga ångest över att Bob Dylan aldrig kommer att författa en strof om Södra Storängsvägen. Alla objekt får sitt värde och sin betydelse genom deras relation med andra objekt. Finspång och ”the Village” berättar också en historia om helt livsviktig skillnad där det hela tiden måste finnas något större, något bättre. Nu har Wickström varit i New York. Kanske är det Finspång och ett försvunnet folkhem som är det ouppnåeliga nu. Samtidigt finns det en befriande glimt i Wickströms öga när han presenterar fasaden från Finspång vid sidan av de från New York. I språket och konsten är allt detta möjligt. Ibland reduceras den komplexa frågan runt representation till en var mans magi.

Ett annat verk som står ut är målningen ”August 3, 1970” som äger varken konnotationer till Dylan eller något annat som det verkar. Målningen delas i två fält. På den ena syns en grund bäck, lite stenar och gräs. På andra sidan finns en avmålad fotografisk detalj av en kvinna som leder en lite pojke framför en man med namnbricka. Varken kvinnan eller mannens ansikte finns med i bild och pojkens huvud är i en vinkel mot gräset de går över så att anletet skyms. Det vilar något Jan Stenmarkskt över scenen; lätt samtidigt som en sorg har slagit rot i landskapet. Kombinationen med bäcken är också abrupt och väcker en omedelbar dissonans. Wickström har inte gjort en diptyk i klassisk mening där motiven speglar varandra, utan istället åstadkommit en av televisionens våldsamma ”split-screens”.

Det delade verket börjar efter en stund vilja säga mer och mer. Till slut är det som om det äger hela utställningen i sitt väsen och att allt det andra är som förarbeten. Wickström fångar språket och subjektets kluvenhet; inte för att dissekera det utan för att förvandla det till konstnärlig affekt. Han visar också hur också det allra mest intima och lågmälda kan bli universellt och åskådliggöra hur tankemönster fungerar i praktiken. Ett formspråk från en kulturell industri kan återanvändas och styras mot nya immateriella funderingar snarare en excess av ting eller filmens konventioner. När Dylan skrev att det inte var mörkt än stannande skymningen och blev till ett tillstånd. Det kommer alltid att vara ljust nog. Gott om tid för semester och arbete; för att skapa ting och skapa avbrott som blir tankar.

Axel Anderson, 26/1-2012
Texten återges med tillstånd av