36 moments with Fuji when the sky cleared

Martin Wickström is the artist who makes a living by trying to sell the works of his colleagues to public companies. But now it’s time to show himself. The exhibition “36” is followed by a book where his well known artist friends contribute.

Inside a showcase at the Angelika Knäpper gallery is Martin Wickström’s dad’s old Kodak camera. In the back of the casing the son found 36 rules on how to set the camera. Now he has painted those rules in large scale.

When travelling in Japan, Martin Wickström planned to see the famous Mount Fuji, which is depicted in 36 famous views by the Japanese artist Katsushika Hokusai in the early 19th century.

– When I visited Japan last year the mountain was covered in clouds. The next day the sun was shining but we had to move on. From the train window I desperately shot hundreds of pictures of Fuji.

From these pictures he sorted out 36 which he then painted. Bright, friendly paintings.

– The exhibition “36” got its name because I’m fascinated by random coincidences. You should embrace events that come in your way.

Martin Wickström has always been attracted to mountains, but they are at the same time associated with grief. His friend Daniel Bidner, who was a mountain climber, died climbing the K2 in the Himalayas when he was going to place a blinking chair made by Martin Wickström on the mountain peak.

– Nobody knows if he ever placed the chair there, a replica of that chair stood blinking in my home in Stockholm for ten years.

The event is now part of an extensive art book about Martin Wickström, as well as texts written by his friends Dan Wolgers, Marie-Louise Ekman and Daniel Birnbaum with a long poem by Bruno K Öijer as an introduction. He is publishing the book by himself with finical aid from a few gallery owners. He is very proud of the portraits taken in his studio in Stockholm by the photographer Lars Tunbjörk.

Beside his own art practice he is running a company, Kiwi, where he and Ulf Kihlander give advice to companies and institutions regarding art purchases.

– I spent six years as a project manager for the states art council, and I wanted to keep working with art in the public field.

What would you say to the head of Dramaten, if she was to buy art?

– With Marie-Louise I come up with crazy things. For example, in the intermission of a play, when you eat that boring pastry calleddammsugare. Can’t you create a Dramaten-pastry? That’s also a work of art, even though it’s a vanishing one. I’ve contacted Stefano Cattenacci, head chef of Operakällaren, regarding the issue.

Martin Wickström gets a kick out of meeting the temperaments of other artists.

– It doesn’t mean that I steal. I’m busy just sorting out my own ideas in a constant, nearly manic flow. I plow down my feelings into exhibitions, as a kind of therapy.

Why did you become an artist?

– I was handy. I made it happen. In grade school, everybody was standing around me in awe when I did my first works. When I understood that you as an artist are allowed to do whatever you want, play with technique and decide what art really is, I wanted to give it a try.

Marcus Boldemann
DN, 23/9 2009


36 ögonblick med Fuji när molnen skingrades

Martin Wickström är konstnären som jobbar med att sälja in sina kollegers verk på allmän plats. Men nu är det dags att visa upp sig själv. Utställningen ”36” följs av en bok där hans kända konstvänner bidrar.

I en monter på Angelika Knäpper Gallery står Martin Wickströms pappas gamla Kodakkamera. Innan för baksidan hittade sonen 36 regler för hur kameran kunde ställas in. Nu har han målat av dem i jätteformat.

Vid en resa i Japan skulle Martin Wickström titta på det berömda höga berget Fuji, som också finns avbildad i 36 berömda vyer gjorda i början av 1800-talet av den japanske konstnären Katsushika Hokusai.

– När jag var i Japan förra året täcktes bergens berg av moln. Nästa dag sken solen, men vi måste dra vidare. Ur tågfönstret fotograferade jag som besatt hundratals bilder av Fuji.

Ur dessa bilder sorterade han ut 36 som han sedan målade av. Ljusa vänliga tavlor.

– Utställningen ”36” heter så eftersom jag fascineras av slumpvisa sammanträffanden. Man ska bejaka händelser som kommer i ens väg.

Berg har alltid haft en dragningskraft på Martin Wickström, men är också förknippade med sorg. Hans vän bergsbestigaren Daniel Bidner dog på K 2 i Himalaya när han skulle placera ut en blinkande stol av Martin Wickström på dess topp.

– Ingen vet om han ställde stolen där, en likadan stol stod hemma och blinkade i tio år i Stockholm.

Händelsen finns med i en ny omfattande konstbok om Martin Wickström, där texter är skrivna av kompisarna Dan Wolgers, Marie- Louise Ekman, Daniel Birnbaum och en lång inledningsdikt av Bruno K Öijer. Boken ger han ut själv med ekonomisk hjälp av några gallerister. Han är mycket stolt över porträttbilderna från sin ateljé i Atlasområdet i Stockholm av fotografen Lars Tunbjörk.

Vid sidan om det egna konstnärskapet har Martin Wickström ett eget företag, Kiwi, där han med Ulf Kihlander ger råd till företag och institutioner som ska skaffa konst.

– I sex år var jag projektledare åt Statens konstråd och ville fortsätta att arbeta med konst i offentlig miljö.

Vad skulle du kunna säga till Dramatenchefen, om hon ska köpa konst?

– Med Marie-Louise Ekman hittar jag på tokiga grejer. Ett konkret exempel är att man i pausen av en pjäs tar en liten tråkig rackare till bakelse kallad dammsugare. Kan man inte göra en Dramatenbakelse? Det är också ett konstverk, om än försvinnande. Jag har tagit kontakt med Operakällarens kökschef Stefano Cattenacci i saken.

Martin Wickström får en kick när han möter andra konstnärers temperament.

– Det betyder dock inte att jag snor något. Jag har fullt sjå med att sortera mina egna idéer i ett ständigt nästan maniskt flöde. Som en terapi plöjer jag då ner känslorna i olika utställningsprojekt.

Varför blev du konstnär?

– Jag var händig. Jag fick till det. Alla stod runt mig på gymnasiet av beundran när jag gjorde mina första alster. När jag förstod att jag som konstnär kan göra vad man vill, leka med teknik och själv få definiera vad som är konst, ville jag pröva.

Marcus Boldemann
DN, 23/9 2009