Facades become canvases

Martin Wickström often finds his motives in the world of movies

In the imagery of Martin Wickström, the myth constantly relates to both the reality of movies and the reality we see around us. The paintings invite us, figuratively speaking, to dialogues. Courageously they seem to draw our curiously exploratory gaze into their critically examining perspective. And there is a lot to explore, over and over, in his often bold play with form and color. A language within the language, something beyond and beside what you actually see, tries to grab your attention.

– For example, I collect buildings that I like, he says speaking of a painting of one, on whose whitewashed walls the shadows and silhouettes of the surrounding trees and bushes are projected by the bright daylight. I take an incredible amount of photos, fix them up in the computer and then put them on hold for a while until I find a place for some of the motives in a painting.

Martin Wickström shakes his head lightly when I tell him I find that the depth perspective of the image enhances the feeling of alienation.

– I haven’t thought of that. The facade works as a canvas. The plaster receives colors and shapes in its own way, while the window glass both reflects the light and lets you sense someone or something on the inside. But the house is a stranger, he says with a smile.

– Sometimes you feel like a voyeur, he laughs, when you sneak up behind the bushes with your camera to get a good angle. A man came out once and asked me what I was doing. I don’t think he believed me when I said I was an artist.

That alienation is even stronger, or at least present in a different way, in the black and white pictures he painted from photos from authentic crime scenes from America in the 40s. In the nocturnal light beside an open car door you can sense a person with some kind of investigating tool in hand.

The mythologically characterized beauty ideals and obscure mysticism of the movies are reflected in several of his paintings. For example he depicted an actor whose character just found out, by phone, that his beloved man just died. The movie is Brokeback Mountain, the man who is listening to the message on the phone is the actor Heath Ledger.

– Since I made the painting the actor has died as well. It gives the reality of the picture a kind of staggering double effect, Martin Wickström says.

The title of the exhibition is “Laura and the Twins”. Why?

– I guess I like to mystify things, he laughs. No, but I do have a painting that in its own way depicts the Kennedy sisters on a walk with their mother Laura. But the context, with the pictures surrounding the painting, creates something entirely different than if the painting had been hanging on its own, Martin Wickström explains.

No doubt about it. He is cultivating a rebus-like way of thinking that tickles the sensations and constantly produces new and unexpected associations. Two identical (?) portraits of the same woman, hanging beside each other, are called “Breakfast with Mary 1 and 2”, inspired by the breakfast Mary Boone, legendary gallery owner from New York, bought him.

He travels a lot. He was recently in Japan and got inspired to do a painting of a different facade, surrounded by pink cherry blossom.

– In this one I slanted the facade for once, I don’t know why, just that it felt right when I painted it. The dark, lower part of the painting has the mood of crime scene photo, you don’t know what the hand or the splayed fingers in the images actually are doing, Martin Wickström says with a smile.

A flashy, painted billboard called “Vegas” is cut out from a board of wood in a way that the viewer has to be a very knowing art historian to detect its intrinsic hidden secret, related to the teasing eye of Martin Wickström. The shape of the cut out is picked up from a painting from Goya’s strong suite of dark images, “Los Desastres de la Guerra”, the horrors of war. Maybe slightly typical for his twisted social criticism?

– I work a lot with references from both art and movies, sometimes I don’t know from where I got them; they’re just stuck and I have a distinct feeling that they will be useful some day. It’s as impossible to explain as how associations come up. But it’s usually accurate.

Anders Thuresson

Zenit, October 2009

He makes his own success

ENTREPRENEUR The artist Martin Wickström is now exhibiting a new show and publishing a self funded book. He is also contributing to the redecorating of the foyer of the small stage of Dramaten. “I guess I’m the wet dream of any liberal government, but I’m not sure if I like it”, he says. Martin Wickström doesn’t want any grants. By combining cultural entrepreneurship in his own company Kiwi, with his artistic practice, he leads a good life.

– I guess I’m manic when I work and I suppose it’s showing results. Nowadays my financial situation is better which in turn gives me more freedom as an artist, he explains.

What is the downside of “the wet dream”, what you don’t like?

– Culture is essential in a democracy and the fact that I can make a living out of what I do doesn’t make it easier for a socially critical theatre to survive. You shoot yourself in the leg if you think that all culture can be self sufficient.

How commercially viable his new exhibition is, is up to the market to decide. At the moment he is showing, among other things, 36 portraits of Mount Fuji at Angelika Knäpper gallery in Stockholm.

– I was passing the mountain by train and let the camera click away, then I picked out 36 of them which I painted, says a notedly relaxed Martin Wickström.

The new self funded book Martin Wickström 99_09, including texts by his friends Marie-Louise Ekman, Bruno K Öijer, Daniel Birnbaum and Dan Wolgers, is already laying on the desk while the last paintings are being hung in the next room.

Wickström made his schedule with a good margin so to speak. We are going to talk about time. How many years Katsushika Hokusai spent creating his famous wood carvings 36 views of Mount Fuji in the 1820s, compared to the relatively short period of time that passed in Martin Wickströms creative process. And while Hokusai let the eternal forces of nature reflect the mountain, Wickström has used the present as a context – a billboard, a bridge or some hanging wires

Behind the photographically reproduced surface, a changing society takes shape, as fast as the speeding train. The mountain is its antipode – the stabile eternity. But nothing is one dimensional in the world of Martin Wickström.

Mountains has been a recurring theme since his friend Daniel Bidner died at K2 in 1993, where he was supposed to place one of two communicating sculptures by Wickström on the mountain peak.

– No one knows if he ever did it, but for ten years I had the other sculpture at home and it “answered” the blinks.

The grief took shape in the work Moments which consisted of 86 small lit cabins, one for every hundred meters of the mountain. When the exhibition was over the the work spread out.

– I know where about half of them went. I’m not making the same mistake again, this time I’ll take careful notes of the buyers to be able to loan back all the paintings and show them together again in the future.

Martin Wickström is a central figure in the Swedish art world and has sat in a number of chairs. As counsellor for the state’s art council he was in on the decisions regarding the controversial Wallenberg-monument at Nybroplan in Stockholm – and now he’s going to deal with both the national stage and folkhemmet.

– Jonas Bohlin is working on a new interior design for the foyer of the small stage of Dramaten, and then there is the continuing of the IKEA-project from 2006, where works by Ernst Billgren and Jan Håfström were reproduced and sold cheap. Who is participating this time is still a secret.

What is the key to success in the world of art and culture?

– Never to give up the quality. That’s how I did it anyway, Martin Wickström says.

Erica Treijs
SvD, 26/9 2009

Sin egen lyckas smed

ENTREPRENÖR Konstnären Martin Wickström är aktuell med ny utställning och en egenfinansierad bok. Dessutom bidrar han i arbetet med en ny inredning för foajén till Dramatens Lilla scen. ”Jag är väl en liberal regerings våta dröm, men är inte säker på att jag gillar det”, säger han.

Martin Wickstr öm vill inte ha några bidrag. Genom att kombinera kulturellt entreprenörskap i egna företaget Kiwi med eget skapande lever han gott.

– Jag är väl manisk i mitt yrkesutövande och det har kanske gett resultat. Idag har jag bättre ekonomiska förutsättningar som i sig ger mig större frihet som konstnär, förklarar han.

Vad är baksidan av ”den våta drömmen”, det du inte gillar?

–Kultur är centralt i en demokrati och att jag hittat ekonomisk bärighet i det jag gör innebär inte att det blir lättare för en samhällskritisk teater att överleva. Man skjuter sig själv i foten om man tror att all kultur ska kunna stå på egna ben.

Hur kommersiellt gångbar hans nya utställning är får marknaden avgöra. Just nu visar han bland annat 36 porträtt av det japanska berget Fuji på galleri Angelika Knäpper i Stockholm.

–Jag passerade berget med tåg och lät kameran löpa fritt, sen valde jag 36 bilder som jag målat av, säger en märkbart avslappnad Martin Wickström.

Den nya egenfinansierade boken Martin Wickström 99_09 med texter av vännerna Marie-Louise Ekman, Bruno K Öijer, Daniel Birnbaum och Dan Wolgers, ligger redan klar på skrivbordet när de sista tavlorna spikas upp i rummet intill.

Wickström har med andra ord klarat tidsplanen med god marginal. Vi kommer att tala om tid. Hur många år det tog för Katsushika Hokusai att på 1820-talet skapa sina berömda träsnitt 36 views of Mount Fuji jämfört med den relativt sett korta tid som passerat under Martin Wickströms skapandeprocess. Och medan Hokusai lät naturens eviga krafter spegla berget har Wickström låtit samtiden agera fond – en reklamskylt, ett brofundament eller slokande elledningar.

Bakom den självklara och fotografiskt återgivna ytan, gestaltas ett samhälle i förändring, lika snabbt som det framrusande tågets. Berget blir dess motpol – den stabila evigheten. Men inget är endimensionellt i Martin Wickströms värld.

Just berg har varit ett återkommande motiv sedan hans vän bergsbestigaren Daniel Bidner dog på K2 1993, under ett klätterprojekt där han bland annat skulle placera en av Wickströms två kommunicerande skulpturer på toppen.

–Ingen vet om han gjorde det, men under tio års tid hade jag den andra skulpturen hemma som ”svarade” på blinkningen.

Sorgen gestaltade Martin Wickström i verket Stunder som innehöll 86 små upplysta stugor, en för varje hundra meter av berget. Efter utställningens slut spreds verket för vinden.

–Jag vet vart kanske hälften tog vägen. Det misstaget vill jag inte göra igen, så den här gången ska jag föra noggranna anteckningar över köparna för att kunna låna in alla målningarna och visa dem tillsammans någon gång i framtiden.

Martin Wickström är en central gestalt i den svenska konstvärlden och har suttit på ett antal stolar. Som rådgivare åt bland andra Statens konstråd var han med och beslutade om det omdiskuterade Wallenbergmonumentet på Nybroplan i Stockholm – och nu ska han ta sig an både nationalscenen och folkhemmet.

–Jonas Bohlin skissar på en ny inredning för foajén till Dramatens Lilla scen och så blir det en fortsättning på Ikea-projektet från 2006, där verk av konstnärer som Ernst Billgren och Jan Håfström reproducerades och såldes billigt. Vilka det blir den här gången är ännu hemligt.

Vad är hemligheten för att lyckas i konst- och kulturvärlden?

– Att aldrig tumma på kvaliteten. Det har i alla fall varit min väg, säger Martin Wickström.

Erica Treijs
SvD, 26/9 2009

36 moments with Fuji when the sky cleared

Martin Wickström is the artist who makes a living by trying to sell the works of his colleagues to public companies. But now it’s time to show himself. The exhibition “36” is followed by a book where his well known artist friends contribute.

Inside a showcase at the Angelika Knäpper gallery is Martin Wickström’s dad’s old Kodak camera. In the back of the casing the son found 36 rules on how to set the camera. Now he has painted those rules in large scale.

When travelling in Japan, Martin Wickström planned to see the famous Mount Fuji, which is depicted in 36 famous views by the Japanese artist Katsushika Hokusai in the early 19th century.

– When I visited Japan last year the mountain was covered in clouds. The next day the sun was shining but we had to move on. From the train window I desperately shot hundreds of pictures of Fuji.

From these pictures he sorted out 36 which he then painted. Bright, friendly paintings.

– The exhibition “36” got its name because I’m fascinated by random coincidences. You should embrace events that come in your way.

Martin Wickström has always been attracted to mountains, but they are at the same time associated with grief. His friend Daniel Bidner, who was a mountain climber, died climbing the K2 in the Himalayas when he was going to place a blinking chair made by Martin Wickström on the mountain peak.

– Nobody knows if he ever placed the chair there, a replica of that chair stood blinking in my home in Stockholm for ten years.

The event is now part of an extensive art book about Martin Wickström, as well as texts written by his friends Dan Wolgers, Marie-Louise Ekman and Daniel Birnbaum with a long poem by Bruno K Öijer as an introduction. He is publishing the book by himself with finical aid from a few gallery owners. He is very proud of the portraits taken in his studio in Stockholm by the photographer Lars Tunbjörk.

Beside his own art practice he is running a company, Kiwi, where he and Ulf Kihlander give advice to companies and institutions regarding art purchases.

– I spent six years as a project manager for the states art council, and I wanted to keep working with art in the public field.

What would you say to the head of Dramaten, if she was to buy art?

– With Marie-Louise I come up with crazy things. For example, in the intermission of a play, when you eat that boring pastry calleddammsugare. Can’t you create a Dramaten-pastry? That’s also a work of art, even though it’s a vanishing one. I’ve contacted Stefano Cattenacci, head chef of Operakällaren, regarding the issue.

Martin Wickström gets a kick out of meeting the temperaments of other artists.

– It doesn’t mean that I steal. I’m busy just sorting out my own ideas in a constant, nearly manic flow. I plow down my feelings into exhibitions, as a kind of therapy.

Why did you become an artist?

– I was handy. I made it happen. In grade school, everybody was standing around me in awe when I did my first works. When I understood that you as an artist are allowed to do whatever you want, play with technique and decide what art really is, I wanted to give it a try.

Marcus Boldemann
DN, 23/9 2009

36 ögonblick med Fuji när molnen skingrades

Martin Wickström är konstnären som jobbar med att sälja in sina kollegers verk på allmän plats. Men nu är det dags att visa upp sig själv. Utställningen ”36” följs av en bok där hans kända konstvänner bidrar.

I en monter på Angelika Knäpper Gallery står Martin Wickströms pappas gamla Kodakkamera. Innan för baksidan hittade sonen 36 regler för hur kameran kunde ställas in. Nu har han målat av dem i jätteformat.

Vid en resa i Japan skulle Martin Wickström titta på det berömda höga berget Fuji, som också finns avbildad i 36 berömda vyer gjorda i början av 1800-talet av den japanske konstnären Katsushika Hokusai.

– När jag var i Japan förra året täcktes bergens berg av moln. Nästa dag sken solen, men vi måste dra vidare. Ur tågfönstret fotograferade jag som besatt hundratals bilder av Fuji.

Ur dessa bilder sorterade han ut 36 som han sedan målade av. Ljusa vänliga tavlor.

– Utställningen ”36” heter så eftersom jag fascineras av slumpvisa sammanträffanden. Man ska bejaka händelser som kommer i ens väg.

Berg har alltid haft en dragningskraft på Martin Wickström, men är också förknippade med sorg. Hans vän bergsbestigaren Daniel Bidner dog på K 2 i Himalaya när han skulle placera ut en blinkande stol av Martin Wickström på dess topp.

– Ingen vet om han ställde stolen där, en likadan stol stod hemma och blinkade i tio år i Stockholm.

Händelsen finns med i en ny omfattande konstbok om Martin Wickström, där texter är skrivna av kompisarna Dan Wolgers, Marie- Louise Ekman, Daniel Birnbaum och en lång inledningsdikt av Bruno K Öijer. Boken ger han ut själv med ekonomisk hjälp av några gallerister. Han är mycket stolt över porträttbilderna från sin ateljé i Atlasområdet i Stockholm av fotografen Lars Tunbjörk.

Vid sidan om det egna konstnärskapet har Martin Wickström ett eget företag, Kiwi, där han med Ulf Kihlander ger råd till företag och institutioner som ska skaffa konst.

– I sex år var jag projektledare åt Statens konstråd och ville fortsätta att arbeta med konst i offentlig miljö.

Vad skulle du kunna säga till Dramatenchefen, om hon ska köpa konst?

– Med Marie-Louise Ekman hittar jag på tokiga grejer. Ett konkret exempel är att man i pausen av en pjäs tar en liten tråkig rackare till bakelse kallad dammsugare. Kan man inte göra en Dramatenbakelse? Det är också ett konstverk, om än försvinnande. Jag har tagit kontakt med Operakällarens kökschef Stefano Cattenacci i saken.

Martin Wickström får en kick när han möter andra konstnärers temperament.

– Det betyder dock inte att jag snor något. Jag har fullt sjå med att sortera mina egna idéer i ett ständigt nästan maniskt flöde. Som en terapi plöjer jag då ner känslorna i olika utställningsprojekt.

Varför blev du konstnär?

– Jag var händig. Jag fick till det. Alla stod runt mig på gymnasiet av beundran när jag gjorde mina första alster. När jag förstod att jag som konstnär kan göra vad man vill, leka med teknik och själv få definiera vad som är konst, ville jag pröva.

Marcus Boldemann
DN, 23/9 2009

Painting is living a good life in Malmö

The rumor regarding the death of painting is highly exaggerated. Caroline Söderholm is taking a tour of the galleries in Malmö, and according to her, painting isn’t even under the weather. 

The health of painting is one of the more lingering discussions in the art world. Most recently  when Johan Lundberg, editor in chief of Axess magazine, complained in an article in Expressen over the lack of a Swedish education in classic painting. But the worries are misdirected – the fact is that the position of painting within contemporary art is stronger than ever, which a successful generation born in the 70s, among them Victor Rosdahl and Lena Johansson (both recent graduates from Malmö Art Academy) clearly proclaims.

Besides that, it’s enough to have a look at the gallery scene in Malmö, where three in-between themselves very different painting exhibitions opened this weekend. There is even a representative of the traditional knowledge of the prospect extinction that Lundberg called for. At Galerie Holm Mats Rydstern shows how to work the brush in order to catch the right amount of presence to give the objects sensuality and weight. It doesn’t matter that it only involves a couple of onions. On the contrary, the factual motives enhance the precision in his ability to deal with volume, light and color. Hyper realism meets the Dutch still lives of the 17th century in an exhibition that in a convincing way also marks the qualities of conventional painting.

Kristoffer Nilson at Galleri Ping Pong also finds his motives in everyday life, although with an essentially different result: his work is more related to minimalism, ready mades and conceptual art. Despite that he carefully creates his imagery from reality and according to old painting customs prepares his paint by himself. For ten years he has been working with bank, postal and tax forms which he in his paintings empty from all information. What is left is the strict composition of lines, fields and grids, a series of concrete as well as subtle political reminders of the limiting structures of public society. It’s a suite of images that are both low key and consequent but to me highly dependent on their awareness of the traditions of painting.

Finally we have Martin Wickström at Galerie Leger who in a refined way plays with the iconography and cliches of art history as well as popular culture. His exhibition is called “Guns and Roses”, and the titles are gathered from the songs of the rock group. His coolly sophisticated paintings are pulsating with beauty and desire, but with a dim undertone of hatred and violence. Below the surface you can sense a split outlook on the fetish of today’s consumerism, half critical and half affirmative. I’m not doubting that the art of painting of the 21st century still has an edge.

Carolina Söderholm
Sydsvenska Dagbladet 12/3 2009


Måleriet lever gott i Malmö
Ryktet om måleriets död är betydligt överdrivet. Måleriet är inte ens lite småkrassligt, tycker Carolina Söderholm när hon går på gallerivandring i Malmö.

Måleriets hälsotillstånd tillhör konstvärldens mest segslitna diskussioner. Nu senast aktualiserad när tidskriften Axess chefredaktör Johan Lundberg i Expressen ondgjorde sig över frånvaron av en svensk utbildning i klassiskt måleri. En missriktad oro – faktum är att måleriets position inom samtidskonsten är starkare än på länge, vilket en framgångsrik generation 70-talister, med namn som Victor Rosdahl och Lena Johansson (båda nyss utexaminerade från Malmö konsthögskola) tydligt vittnar om.

Det räcker för övrigt med att titta på Malmös galleriscen, där tre sinsemellan mycket olika måleriutställningar öppnade i helgen. Här finns till och med en god representant för den traditionella kunskap på förespeglat utdöende som Lundberg efterlyste. På Galerie Holm visar Mats Rydstern hur penseln ska dras för att fånga just det mått av närvaro som ger föremålen sinnlighet och tyngd. Det spelar ingen roll att det bara rör sig om några lökar, tvärtom lyfter de sakliga motiven fram precisionen i hans förmåga att hantera volym, ljus och färg. Hyperrealism möter det holländska 1600-talets stillebenskonst i en utställning som övertygande markerar också det konventionella måleriets kvaliteter.

Även Kristoffer Nilson på Galleri Ping Pong hämtar sina motiv från vardagens krassa realiteter, dock med väsensskilt resultat: hans verk är mer besläktade med minimalism, ready mades och konceptkonst. Ändå skapar han omsorgsfullt sina bilder efter verklighetens förlagor, och bereder enligt gammal god målarsed sina färger själv. Sedan tio år tillbaka arbetar han med Skatteverkets, bankens och Postens blanketter, som han i sina målningar tömmer på all information. Kvar är deras strama kompositioner av linjer, fält och rutor, som en serie lika konkreta som subtilt politiska påminnelser om det offentliga samhällets begränsande struktur. Det är en lågmäld och konsekvent formulerad bildsvit vars styrka för mig i hög grad är beroende av dess medvetna förhållande till måleriets tradition.

Slutligen så Martin Wickström på Galerie Leger som raffinerat leker med såväl populärkulturens som konsthistoriens ikoner och klichéer. ”Guns and roses” kallar han sin utställning, vars titlar hämtats från rockbandets låtar. Hans svalt sofistikerade målningar pulserar av skönhet och begär, med dunkla underströmmar av hot och våld. Under ytan anas en kluven inställning till vår konsumtionskulturs fetischism, till hälften bejakelse och kritik. Att 2000-talets måleri har skärpan kvar, ser jag ingen anledning att tvivla på.

Carolina Söderholm
Sydsvenska Dagbladet 12/3 2009

Deep Layers Underneath a Polished Surface

The paintings of Martin Wickström contain more than what is first visible to the naked eye. Destinies take shape behind the photographically reproduced surface, always with a political consciousness.

The water in Martin Wickström’s painting Cool Pool is perfectly shiny, and reflects the luxurious functionalist house. Everything is still, almost trembling, like a frozen moment waiting for the big splash. The scene I have before my eyes is David Hockney’s The Splash, not without a reason since references from both pop art and super realism clearly echoes in Wickström’s latest exhibition at Eskilstuna art museum.

The qualities of pop art are visible in the seemingly everyday motives; images from news papers, facades, people on a beach, stripped portraits. On the other hand Wickström is using photographs as originals, in the super realist tradition, which he perfectly reproduces in oil. You have to step real close to distinguish the skillful brushstrokes in the polished surface.

In the same spirit the smooth surface gives away more than is first obvious. The Cambodia-suite contains several portraits of Asian women. In the painting Maly Ouddom Ma you look straight into two dark, anxious eyes. The clothes resembling a uniform and the number on her chest quickly reveals that this is no family portrait, and you find out that all of these women were tortured and executed in S-21, one of the prisons of the Red Khmers.

Side by side with these women are paintings of buildings, a kind of fragmented facade portraits, where you can only catch a glimpse, for example a couple of windows partially hidden by trees and bushes. It could be anywhere, but there is something unmistakably Swedish about them; the light, the buildings, the trees. Wickström, who is pronouncedly interested in the dissolution of the Swedish folkhemmet, leaves us on the outside. The silent facade and the reflecting windows are closed to our gaze, what is going on on the inside is up to us to wonder about.

Wickström is shaping private, big, difficult, brave and tragic destinies through an everyday idiom, in a stripped and toned down manner but always with a political consciousness. The video installation with two air plane engines in the other room, echoing through the museum, remind you of that. Over and over a plane crashes down in more or less abstract landscapes, in a jumble of disaster scenarios until the flow of sound and image reaches a climax. The last thing that is etched in my mind is a map of Tjernobyl. Everything stops right after that and the image zooms out through the frightened eyes of a small rabbit.

With the same social conscience, the two young women in bikini are no pin up girls but Israeli soldiers who enjoy a bit of sun and a cigarette on their leave. The two other young women who with hollow eyes look past the camera are not just anybody, but Cuban revolutionaries, people who Wickström has met and photographed on his journeys.

Wickström’s latest works give you more depth and content than the polished – sometimes above clearly borrowed – surface offers at a first glance. You have to dig a little before the content is visible, but it’s worth it.

Katarina Wadstein Macleod
SvD, augusti 2008

Djupa skikt under väl polerad yta

Martin Wickströms målningar innehåller mer än vad ögat först uppfattar. Bakom den fotografiskt återgivna ytan gestaltas livsöden, hela tiden med en politisk medvetenhet

Vattenytan i Martin Wickströms målning Cool Pool ligger alldeles blank och som i en spegel reflekteras den lyxiga funkisvillan. Allt står stilla och nästan darrar, likt ett fruset ögonblick i väntan på det stora plasket. Plasket som dansar framför mina ögon är David Hockneys The Splash, inte utan anledning då referenser från popkonst och superrealism ljudligt ekar i Wickströms senaste utställning på Eskilstuna konst­museum.

Popkonstens kvalitéer gör sig tydliga bland annat genom de till synes alldagliga motiven; tidningsbilder, husfasader, badande på en strand, avskalade porträtt. Å andra sidan använder sig Wickström av fotografier som förlagor, i superrealistisk tradition, som han sedan perfekt återger i olja. Man får gå riktigt nära för att kunna ana de skickliga penseldragen i den polerade ytan.

I samma anda bjuder den blanka ytan på mer än vad som först är tydligt. I Kambodjasviten finns ett flertal porträtt av asiatiska kvinnor. I målningen Maly Ouddom Ma ser vi rakt in i ett par mörka, ängsliga ögon. Hennes uniformsliknande dräkt och numret på bröstet avslöjar snabbt att det inte handlar om ett familje porträtt och det visar sig att alla dessa kvinnor blev torterade och avrättade i S-21, ett av Röda khmerernas fängelser.

Sida vid sida med dessa kvinnor finns målningar av hyreshus, ett slags fragmenterade fasadpor trätt där man bara får se en liten del skymta fram, till exempel ett par fönster till hälften dolda av träd och buskar. Det skulle kunna vara varsomhelst, men det är något omisskännligt svenskt över det hela; ljuset, husen, träd slagen. Wickström, som är uttalat intresserad av det svenska folkhemmets upplösning, låter oss stå kvar utanför. Den stumma fasaden och de reflekterande fönsterglasen släpper inte in blicken, vad som försiggår inne i hemmen kan vi bara spekulera i.

Wickström gestaltar privata, stora, svåra, modiga och tragiska livsöden genom ett vardagligt formspråk, på ett avskalat och nedtonat sätt men hela tiden med en politisk medvetenhet. Det blir man påmind om av videoinstallationen i rummet bredvid där en flygplansmotor ljudligt ekar genom museet. Gång på gång störtar ett flygplan ner i olika mer eller mindre abstrakta landskap i ett sammelsurium av katastrofscenarier tills ljud och bildflöde når klimax. Det sista som fastnar på min näthinna är en karta över Tjernobyl. Strax efter stannar allt och bilden zoomas ut genom en liten kanins mörka, skrämda ögon.

I samma samhällsmedvetenhet är de två bikiniklädda unga kvinnorna inga pinuppor utan två israeliska soldater som njuter av lite sol och en cigarett på sin permission. Två andra unga kvinnor som hålögt blickar förbi kameran är inte vilka som helst utan revolutionärer från Kuba, människor Wickström mött och fotograferat på sina resor.

Wickströms senaste verk bjuder på mer djup och innehåll än vad den välpolerade – om än något övertydligt lånade – ytan först erbjuder. Man får gräva lite innan innehållet träder fram, men det är det värt.

Utställningen visas även på Eskilstuna konstmuseum 8/11–7/12.

Katarina Wadstein Macleod
SvD, augusti 2008

An Echo from Folkhemmet

I sometimes think of him as the younger brother I never had. Martin Wickström, who is exhibiting at Örebro Konsthall this summer, is born a few years later than me in the 50s. Even deeper down in the middle of the folkhemska. We are both children of our time, a subject which has been discussed, by me among others, but it stands out all the more clearly in this time of greedy neoliberalism. The contrast between two social systems, two world views, two realities.

Maybe that is why there is a struggle to stay away from nostalgia, to entertain yet balance the melancholy, try to makes sense of the changes, or at least make them bearable. The hour of the wolves turns most of us into sacrificial lambs in one way or another. In neoliberalism there isn’t a place for all of us. The thought of folkhemmet is just the opposite. Martin Wickström, me and all the others born in the 50s as well as the early 60s, grew up in a time of strong ideologies, clear boundaries but also devastating breakdowns. Those are the rotting fruits the neoliberalists triumphantly show off in the face of the present, fully aware of the fact that the bankruptcy of those political systems helped to the fall of the Berlin Wall, and the events in 1989.

Why such a long introduction to an art exhibition? Maybe because to me, this is about recognition, about affinity, about him being a younger brother to my mind, a child of folkhemmet. All of this is present in his art. It’s what it is all about: the collapse of systems of thought, the crimes, the beautiful visions of the good political ideas and the documentations of their failures. It burns and it hurts, and life requires that we move on. But we, who were part of this, have to find a new direction, a meaningful, maybe even hopeful one.

If you are not a child of folkhemmet, you most certainly get an entirely different first impression of “Anita och havet”. Striking paintings and a big square on the floor filled with blue objects – fantastic fragments of a life. At the time of his breakthrough, Martin Wickström was one of the young post modernists. His way of using all the left overs from consumer society, like plastic objects and technical gadgets, put together in strange sculptures and assemblages, was a way of continuing what Rauschenberg and the other late modernists started in the spirit of Duchamp. The deconstruction of painting was another element. The cut out paintings, literally broken into pieces, placed on the wall like satellite silhouettes, were a rebellion against the discourse of modernism.

In this exhibition it is like the hovering pieces inside of the mental universe where the images are created, are attracted to each other and come together as a whole again – to a certain point anyway. The large beautiful paintings that greet the visitors are in most cases properly executed on rectangular canvases, solitary or hung as diptychs. They should also appeal to a younger generation because of the highly naturalistic, and therefore easily readable, motives. You might say that they are photographs translated onto canvases.

With our background in common, I think of the paintings of Ola Billgren from the 60s and 70s, or for that matter of all the super realists who made way for painting into the world of photography and television. A highly skilled display in the supposed contradictions of the 20th century art world: the dying of painting and the rising of photography.

Whereafter the two medias have passed through the philosophical mill of post modernism and exited on the other side: photography as one of the leading medias with a new critical discourse, and painting as an exotic sanctuary in capitalisms hunt for investment objects.

But Martin Wickström’s paintings don’t leave me any peace. Large calm motives of newly renovated functional houses. Not the insensitive barracks of housing projects, but the ones built in the 40s and 50s. Barnrikehusen, the rather small but well planned apartments for the working classes. But here we view them from the outside, as if an alien dropped down here a summer night, and with wonder observes these facades. Once again I relate them to the most super realist of Ola Billgren’s paintings. They lay above both the traditionally smooth paintings with a clear gesticulation and the cold and exact imagery of photography. They are surrounded by an odd atmosphere.

The second theme that is visible in the exhibition is the constellation of two motives, or even two images put side by side as diptychs, a matter of rebuses. The tone of folkhemmet, melancholic, angry, or a will to communicate and clarify. The cacophony of incompatibilities in the information society. Anita and the sea is the code, antipodes like aunt Anita on a black and white TV and something much greater that we called the world. Lately i have read the books of both Peter Fröberg Idling and Jesper Hour about the Red Khmers. I get a heavy and anxious feeling in my gut when I look at Martin Wickström’s painting “Maly Oudum Ma”. It depicts one of the thousands of portraits from the notorious security prison S-21 Toul Seng in Phnom Penh. The picture is taken from the front, just moments before the torturers will deal with her and force her to confess that she is an enemy to the revolution. Her eye are still filled with confusion, later on pain and finally The Killing Fields.

The painting becomes an accusation as well as tribute to an interrupted life. Even this kind of horror has a place in the time when we grew up, in folkhemmet. Martin Wickström is working with painting as  a mean to still tell a story, to say something about here and now, what is, and where we are going. He really is my brother.

Stefan Nilsson

Nerikes Allehanda, June 2008


Ett eko från folkhemmet

Ibland tänker jag på honom som den yngre bror jag aldrig har haft. Martin Wickström som denna sommar ställer ut på Örebro Konsthall är född några år längre in på 50-talet än jag. Ännu mer mitt i det folkhemska. Vi är båda barn av vår tid, något som det visserligen tjatas om, jag har tjatat om, men som blir allt tydligare i denna tid av rovdrivande nyliberalism. Kontrasten mellan två samhällssystem, två världsbilder, två verkligheter.

Och kanske därför att det blir en kamp för att hålla undan nostalgin, underhålla men ändå balansera vemodet, försöka göra förändringen begriplig eller åtminstone uthärdlig. I vargarnas tid blir de flesta av oss offerlamm på ett eller annat sätt. Nyliberalismen ät till för de få inte för de många. I folkhemmet var tanken precis tvärt om. Martin Wickström, jag och alla andra femtiotalare och för all del en del födda fram till mitten av 60-talet, växt upp i en tid av starka ideologier, tydliga avgränsningar men även förödande tankehaverier. Det är de ruttnade frukterna nyliberalerna triumferande håller upp för samtiden, fullt medvetna om att de politiska tankesystemens bankrutt utan ekonomiskt ”underarbete”, påskyndade de tankebrott som kan skrivas till Berlinmurens fall och året 1989.

Varför denna långa inledning till en konstutställning? Kanske för att det för min del handlar om ett igenkännande, om valfrändskaper, om att han är min tankens lillebror, ett folkhemsbarn. Allt det där syns i hans konst. Den handlar om det: tankesystemens sammanbrott, förbrytelserna, de goda politiska idéernas vackraste planschverk och missväxtens dokumentationer. Det svider och gör ont, och livet fordrar att vi går vidare. Men vi som var med måste hitta en ny riktning som känns meningsfull, kanske till och med hoppfull.

För den som inte är folkhemsbarn är det första intrycket av utställningen ”Anita och havet” säkerligen något helt annat. Stora effektfulla målningar och en stor golvkvadrat fylld av en massa blåa prylar – fantastiska fragment av ett liv. Martin Wickström var när han slog igenom som konstnär en av de unga postmodernisterna. Hans sätt att använda sig av konsumtionssamhällets alla överskottsprylar, plastföremål och teknikglada tingestar, i märkliga skulpturer och assemblage, var ett sätt att fortsätta det bland andra Rauschenberg och senmodernisterna påbörjat i Duchamps anda. Dekonstruktionen av måleriet var också ett inslag. De utskurna, bokstavligt sönderdelade målningarna som satellitiska siluetter på galleriväggarna var ett uppror mot den modernistiska diskursen.

I utställningen på Konsthallen är det som om de omkringsvävande delarna i det tankens universum där hans bilder uppstår, attraheras av varandra och flutit samman till helheter igen – eller nästan i alla fall. Det som möter besökaren är stora vackra målningar, i de flesta fall ordentligt utförda på rektangulära dukar, solitära eller parade i diptyker. De borde dessutom tilltala yngre generationer eftersom de alla består av starkt naturalistiskt avbilade och därmed lätt avläsbara motiv, ja det är fotografier översatta till målarduken.

Men vår gemensamma bakgrund, folkhemsbröderna, tänker jag på Ola Billgrens 60- och 70-tals måleri, eller för den delen alla de superrealister som då tänjde det måleriska mediet in i fotografin och tv-ålderns världar. En ekvilibristisk uppvisning av de två förmenta motsatser i 1900-talets konstvärld: det döende måleriet och det starkt uppgående fotografin.

Därefter har båda medierna passerat just postmodernismens tankekvarn och kommit ut på andra sidan: fotografin som ett av de ledande medierna med en ny kritisk diskurs, måleriet som ett exotiskt reservat iden kapitalistiska världens jakt på investeringsobjekt.

Men Martin Wickström målningar lämnar mig ingen ro. Stora stillsamma motiv av nyrenoverade folkhemshus. Inte miljonprogrammets okänsliga kaserner, utan de som byggdes på 40- och 50-talen. Barnrikehusen, de visserligen tämligen små men välplanerade lägenheterna för arbetarklassen. Fast här ser vi dem utifrån, lite som om en alien dumpit ned här och en sensommarkväll med långa skuggor, förundrat betraktar dessa fasader. Jag tänker återigen att detta är som Ola Billgrens mest superrealistiska målningar. De lägger sig lite ovanför både traditionellt pastost måleri med tydlig gestik och den fotgrafiska bildens exakta och kallare registreringar. En märklig stämning vilar i dem.

I den andra synliga tematiska serien på utställningen är konstellationen av två motiv eller rent av två bilder intill varandra i diptyker, en fråga om tankerebusar. Här finns den folkhemska klangbottnen, ett vemod, en ilska, en vilja att kommunicera och klargöra. Informationssamhällets kakofoni av oförenligheter. Anita och havet är koden, motpoler som televinkens tant Anita i en svartvit tv och något annat större som vi kallade världen. Jag har under senare tid läst både Peter Fröberg Idlings och Jesper Hours böcker om de röda khmererna. Något tungt och ångestladdat rör sig i magen när jag ser Martin Wickströms målning ”Maly Oudum Ma”. Det är en målning av ett av tiotusen fotografiska porträtt från det beryktade säkerhetsfängelse S-21 Toul Seng i Phnom Penh. Bilden är tagen frontalt och det är strax innan torterarna skall ta hand om henne och tvinga henne att erkänna ett hon är en klassfiende till den kampucheanska revolutionen. I hennes ögon fortfarande förvirringen, senare smärtan och på slutet på The Killing Fields.

Målningen blir både ett anklagande dokument och en hyllning till ett avbrutet liv. Också detta hemska är en berättelse som ryms inom den tid då vi växte upp i folkhemmet. Martin Wickström lirkar med det måleriska mediets möjligheter att fortfarande berätta, att säga oss något här och nu, det som är, och vart vi är på väg. Han är verkligen min bror.

Stefan Nilsson

Nerikes Allehanda, juni 2008